Herr talman! Det betänkande som vi nu skall av-
göra har sitt ursprung i kulturutskottets behandling av
tre motioner från riksmötet 1994/95 som rör arkeolo-
giska frågor.
Här behandlas frågan om vem som skall ha ansva-
ret för de kostnader som uppstår när en utgrävning
måste göras, ofta till följd av någon byggnation. Vid
ett flertal tillfällen har motionärer i riksdagen tagit
upp frågan om det rimliga i att den som t.ex. bygger
också får ta kostnaderna för den arkeologiska utgräv-
ningen och därefter också eventuella kostnader för att
fynd skall tas omhand. Man framhåller i motionerna
att investeringar ofta både försenas och fördyras av de
krav som kulturminneslagen ställer på arkeologiska
undersökningar.
Hittills har riksdagen haft den principiella inställ-
ningen att det är rimligt att den som exploaterar ett
område också får ta kostnaderna för eventuella arkeo-
logiska utgrävningar.
Ett enigt kulturutskott menar i betänkandet att det
inte i dagsläget finns anledning att ändra på denna
princip och föreslår alltså att riksdagen också i fort-
sättningen håller fast vid tanken på att den för vars
skull en fornlämning måste avlägsnas också bör be-
kosta den arkeologiska undersökningen.
Nu lär vi få tillbaka frågan om kostnadsansvaret
till riksdagen, eftersom Riksantikvarieämbetet har
utrett problematiken och denna utredning nu är före-
mål för behandling hos regeringen. Det är enligt kul-
turutskottets mening rimligt att vi avvaktar regering-
ens behandling och förslag innan vi tar ställning till en
eventuell förändring av riksdagens inställning.
En annan problematik som belyses i en av motio-
nerna är den konflikt som kan uppstå när upphandling
av arkeologiska tjänster skall göras. Oklarheten har
sin grund i om det är kulturminneslagen eller lagen
om offentlig upphandling som skall gälla. Detta har
betydelse för vem som skall får utföra de arkeologiska
undersökningarna, dvs. om dessa skall vara en ren
myndighetsuppgift eller om de skall kunna läggas ut
på privata arkeologifirmor.
I praktiken fungerar det i dag på det sättet att en
del arkeologisk verksamhet i landet utförs av privata
firmor. Men som motionärerna mycket riktigt pekar
på finns en oklarhet kring hur de båda lagarna berör
varandra och hur man skall se på ett upphandlingsför-
farande.
Nu menar motionärerna att riksdagen borde ge re-
geringen i uppdrag att klarlägga problematiken. Kul-
turutskottet delar grunduppfattningen hos motionärer-
na att oklarheterna naturligtvis bör undanröjas. Där-
emot anser utskottet inte att riksdagen skall ge rege-
ringen det uppdraget, då det redan finns en informell
arbetsgrupp hos Kulturdepartementet som arbetar
med frågeställningen.
Även om kulturutskottet i detta betänkande är helt
enigt vill jag inte sticka under stol med att den under-
liggande frågan i den senare motionen, nämligen att
man i större utsträckning skall öppna för anbudsförfa-
rande - eller privatisering, och man så vill - inte är
okontroversiell. Är det något område där man kan ha
anledning att vara försiktig med en upphandling som
skall vara objektiv, affärsmässig och som skall ske
med utnyttjande av befintlig konkurrens är det när det
gäller de frågor som rör vår egen historia och vårt
gemensamma kulturarv. Här vill i varje fall jag un-
derstryka vikten av att man mycket noga beaktar
kvalitetskraven som vi har rätt att ställa på arkeolo-
giska uppdrag. Men den debatten får vi anledning att
återkomma till i riksdagen vid ett senare tillfälle.
Men detta, herr talman, vill jag yrka bifall till
kulturutskottets betänkande nr 5.