Herr talman! Jag har inget annat yrkande än det
Björn Kaaling framfört, nämligen bifall till hemställan
i betänkandet. Avsikten med mitt inlägg är att fästa
uppmärksamheten på några väsentligheter i min och
Lennart Fridéns motion. Den tredje av dem som Björn
Kaaling talade om.
Den handlar om vad som händer när två lagar
tycks innehålla till synes oförenliga föreskrifter. I det
här aktuella fallet gäller det lagen om offentlig upp-
handling, LOU, respektive lagen om kulturminnen
m.m., eller KML.
Enligt Nämnden för offentlig upphandling, som
fått kulturutskottets uppdrag att yttra sig över vår
motion, innehåller LOU inte något undantag beträf-
fande upphandling av arkeologiska tjänster. Detta
finns också tydligt angivet i utskottsbetänkandet.
Enligt huvudprincipen i LOU gäller att all upphand-
ling skall vara objektiv, affärsmässig och ske med
utnyttjande av befintlig konkurrens.
NOU anser att det är lämpligt att det är länsstyrel-
sen som upphandlar tjänsten och som träffar avtal
med leverantören. Länsstyrelsen har ansvar för att
utredningen eller undersökningen blir utförd på ett
sätt som är objektivt och vetenskapligt korrekt. Läns-
styrelsen bör fastställa krav avseende kunskap, erfa-
renhet, metod, projektledning, dokumentation etc.
Enligt min uppfattning kan detta förfarande mycket
väl anses vara helt i kulturminneslagens anda.
Vi har i Sverige en tradition som präglas av
mycket hög myndighetsintegritet. Myndigheternas
ställningstaganden grundas på tydliga hänvisningar
till lagparagrafer eller författningstexter. Det är därför
begripligt att länsstyrelserna, när de skall handlägga
ärenden där två lagar vid en första anblick, tycks
motsäga varandra, ibland reagerar reflexmässigt. En
av lagarna känner man till sedan länge, den andra är
ny och förhållandevis obekant. För säkerhets skull gör
de som de alltid har gjort, eller som det står i betän-
kandet i ett citat från ett betänkande från 1994:
"Utskottet framhöll bl.a. att de kulturmiljövårdande
myndigheterna motsatt sig att anbud och upphandling
tillämpades då de ansågs strida mot KML:s bevaran-
defilosofi."
Man läser in argument för sin uppfattning i den
ena av de två aktuella lagarna, utan att förvissa sig om
att det inte strider mot den andra lagen.
Problemet är bara att detta sätt att reagera är fel
när det gäller att handla upp arkeologiska undersök-
ningar. Och det har, som jag tidigare har sagt, Nämn-
den för offentlig upphandling slagit fast i sitt yttrande.
Det är därför viktigt att de anvisningar som bidragit
till oklarheten ändras. Ett steg på vägen har Riksan-
tikvarieämbetet redan tagit när man i en skrivelse till
länsstyrelserna den 9 oktober 1995 skriver: Enligt
RAÄ:s mening är det därför många gånger lämpligt
att länsstyrelserna alltefter omständigheterna i det
enskilda ärendet förfrågar sig hos flera företag och
organisationer som kan tänkas uppfylla kvalitetskra-
ven.
Det är min förhoppning att den informella arbets-
grupp som Björn Kaaling talade om och som tillsatts
inom Kulturdepartementet snarast blir färdig med sitt
arbete. Med hjälp av det tydliga yttrandet från Nämn-
den för offentlig upphandling borde det vara möjligt
för arbetsgruppen att komma fram till ett tydligt
ställningstagande. Det vore nyttigt för myndighetsför-
troendet, och också för den arkeologiska undersök-
ningsverksamhetens framtida utvecklingsmöjligheter.
Det är min fasta övertygelse att detta även skall
vara positivt inte bara för arkeologin utan även för
kulturmiljövården och den historiska museiverksam-
heten i dess helhet.
Herr talman! Jag instämmer i bifallsyrkandet.