Herr talman! Självklart ska den ekologiska produktionen stödjas efter sina miljöfördelar, och den åtnjuter mycket stöd vid en EU-jämförelse. Därför är också merpriserna för ekoodlat lägre i Sverige än på de flesta andra håll i världen. Kravmärket har en mycket stark ställning på marknaden. Och jag önskar ekoproduktionen fortsatta marknadsframgångar, främst genom sin egen inneboende kraft.
Jag anser samtidigt att statens ekostöd mer bör omställningsinriktas och till en del omfördelas till olika riktade miljöinsatser, tillgängliga för både ekobönder och andra bönder.
Det måste vara viktigare att tillräckligt många miljövänliga nötkreatur betar på de svenska betesmarkerna än att andelen ekologiska nötkreatur ökar när det totala antalet djur nu fortsätter att minska.
När en allt större del av statens stöd avsätts för ett enda odlingskoncept minskar resurserna till det vanliga miljövänliga svenska jordbruket, ett av världens främsta. Detta är mycket hårt pressat i dag, och den importerade maten tar ständigt större marknadsandelar. Så är läget.
Min uppfattning är att det är detta som är det stora hotet mot de svenska miljömålen. Att produkter har ursprungsmärkning från Sverige är enligt min mening viktigare än att de är ekologiskt certifierade i något land i Europa eller världen.
Men regeringen uppställer inga mål för den svenska mjölk- eller köttproduktionen som har en avgörande betydelse för till exempel den biologiska mångfalden. Man nöjer sig med ett procentmål för ekoproduktionen, oavsett hur det svenska jordbruket utvecklas.
Regeringen vill också uppmana stat, kommuner och landsting att tiodubbla sina inköp av ekomat till hela 25 % av totalinköpen till år 2010, alltså om cirka fyra år. Detta kostar den offentliga sektorn över 1 miljard kronor i merkostnader. Frågan är om det är fysiskt möjligt över huvud taget.
Dessutom ska ett antal statliga myndigheter åläggas att propagera för just den ekologiskt certifierade maten genom aktionsplaner, informationskampanjer, marknadsföringsstöd med mera.
Självklart ska myndigheterna sprida objektiv miljöinformation om olika odlingskoncept och använda miljöstöden för bästa miljönytta. Däremot är det principiellt tveksamt om man i så hög grad som ovan visats ska lyfta fram ett enda produktionskoncept.
För de svenska miljömålen är det, enligt min mening, viktigast att det nuvarande redan miljövänliga svenska jordbruket består och att maten som vi importerar inte vinner ytterligare mark.
Jordbruksministern har i ett bra frågesvar nyligen redovisat att man vid offentlig upphandling kan ställa upp tekniska specifikationer som motsvarar till exempel krav enligt den svenska djurskyddslagen och miljöskyddslagen. Detta är mycket bra, och det borde kommuner och stat verkligen göra.
De svenska statliga myndigheterna borde verkligen också sprida information om miljöfördelarna med regionalt producerad svensk mat som uppfyller dessa krav. Finns det en öppenhet för detta här i dag, eller ska staten alltså endast ha som mål att sprida information om ekologiska miljöfördelar och inte om miljöfördelarna av ett närproducerat jordbruk på svenska åkrar och betesmarker? Jag tycker att det blir ganska märkligt med detta ensidiga fokus.
Miljöpartiet är ju drivande i dessa frågor. Med deras senaste kongressbeslut om att inte ha någon moms på just ekologisk mat kommer den statliga satsningen på den ekologiska produktionen att överstiga 3 miljarder kronor, vad jag kan räkna fram, medan miljöersättningarna till det vanliga miljövänliga svenska jordbruket ligger på 2-2 ½ miljarder kronor. Är detta en rimlig relation? Konsumtionen av ekologiska produkter utgör i dag 2-3 % av den totala konsumtionen, och man diskuterar ökningar.
Ger verkligen denna användning av stöd som Miljöpartiet står för den effektivaste utväxlingen i form av ett fortsatt livskraftigt svenskt jordbruk, eller ger den mer import och en lite större andel ekoprodukter av ett minskande svenskt jordbruk? I så fall har vi misslyckats.