Herr talman! Jag har en intressant artikel här ur Jerusalem Post där man beskriver den israeliska strategin när det gäller återkomsten till Universal Periodic Review och att Israel har bestämt sig för att vara med igen. Sedan räknar man upp lite punkter där man vill ha framgång genom en diplomatisk offensiv.
Sedan fanns punkten att man ville ha representation i Genève. Man har tidigare varit med i gruppen i New York, och nu skulle man alltså vara med i Genève. Bilden blir att man först ställer sig på bakhasorna och säger att man inte vill utsätta sig för granskning inom ramen för Universal Periodic Review - där ska man inte vara med - och sedan trilskas man. När det sedan gått en tid och det har förekommit lite olika mellanhavanden kommer man tillbaka och säger att okej, för nu har vi i stället fått det här.
Det är det som gör att man får dålig smak i munnen. Det blir nästan någon sorts kompensatoriskt förhållande. Dessutom flyttar de fram positionerna inom sin aktivitet. Det bekräftar på något sätt den bild som andra här talat om, att det tycks finnas en särskild agenda i hanteringen av Israel. Når man framgång på ett håll genom att sätta press på dem försöker de i stället flytta fram positionerna på annat håll. Så kan det förstås fungera, men i grunden handlar det om att de bedriver bosättningspolitik, de ockuperar, de bryter mot folkrätten, de håller på år ut och år in och ställer till det så att människor får lida. Det är inte motiverat.
Det är ingen här som säger att Israel inte har rätt att existera som stat. Det är ingen här som för diskussioner om hur det var med någon tempelmur 1948. Här handlar det om en ren analys av läget. Vi har ockupation och fler bosättningar. Någon nämnde att det hade ökat med 132 procent. Det ska ställas i relation till fredsförhandlingarna. Det är ju inte den första fredsförhandlingen. Fredsförhandlingar har hållits gång på gång och bosättningarna bara expanderar. Det är klart att många palestinier då ställer sig frågan vad det är de har att förhandla om i slutändan.
Man flyttar fram positionerna dag för dag. Jag har besökt Västbanken gång efter annan och sett hur bosättningarna expanderar och hur man skapar fakta på marken. Det är inte lätt att ändra de förhållandena. Det är klart att det ligger en politisk vilja bakom. Om det vore någon rim och reson skulle man stoppa bosättningarna så länge förhandlingarna pågår. Dessutom skulle man inte utöka med några nya om man verkligen hade en seriös vilja att komma till rätta med problemet. Nu känns det som om man bara försöker vinna tid för att kunna bygga nya bosättningar, förhala förhandlingarna och göra förhandlingsläget svårare.
Tyvärr kan jag inte för egen del anse annat än att det är Israel som är den starkaste parten och med sitt beteende, att bygga nya bosättningar och hinder, försvårar de fredsprocessen och skapar en större frustration i det palestinska samhället. Sedan tyckte jag att utrikesministern hade en intressant infallsvinkel när han frågade hur det egentligen är i den israeliska regeringen. De är ju inte eniga. Tecknar Netanyahu firma, om vi nu ska använda sådana begrepp? Om man till slut ska få fram någonting som liknar ett avtal blir det nog en svår process både i det palestinska och i det israeliska samhället.