Herr talman! Tack för svaren på viktiga frågor, utrikesministern! Jag delar utrikesministerns syn.
Till skillnad från Amineh Kakabaveh har jag mött kvinnor och funktionshindrade som har fått stöd, och jag vet vilken stor insats och vilken skillnad Sverige gör i det civila samhället. Det är naturligtvis viktigt att fortsätta.
Herr talman! Jag begärde ordet för att det är viktig fråga som debatteras. Vi har passerat halvtid av de nio månader som förhandlingarna gavs. Sverige och EU ska inta en aktiv roll, inte bara för att passivt stödja utan för att aktivt främja en framgång i förhandlingarna. Det gör vi genom att med stöd fortsatt säkra den palestinska myndighetens förutsättningar att arbeta och genom att kräva tydligt stopp för bosättningar.
Jag hörde nyligen en föredragning om den kraftiga ökningen av bosättningar som enligt officiell israelisk statistik har varit 132 procent under de tre första kvartalen det här året. Det är klart att det inte är acceptabelt. Det äter förtroende på marken. Det äter förtroende mellan parterna, och det kan - för att tala klarspråk - inte få fortsätta om vi vill se en fredlig lösning. Det är ju vad vi alla eftersträvar.
Det handlar om Västbanken, det handlar om Jordandalen och det handlar om Jerusalem, vilket har berörts tidigare. I dessa dagar skulle man även kunna beröra Betlehem som också är ett hårt trängt område.
Jag vill understryka att det handlar om palestiniernas rättigheter och säkerhet, precis på samma sätt som det handlar om israelernas rättigheter och säkerhet. Det får inte vara så att palestinierna har rättigheter men ingen säkerhet och att israelerna har säkerhet men inga rättigheter. Det handlar om att skapa likvärdiga möjligheter till mänskliga rättigheter för både israeler och palestinier.
Israels ansvar på ockuperat område understryks av utrikesministern i svaret. Det är viktigt och riktigt. I det här fallet är det ändå märkligt att man inte tar det ansvaret fullt ut. Det konstateras i svaret att det internationella samfundet tar ett stort ansvar för just detta. Mot den bakgrunden blir det extra allvarligt och viktigt att vi är tydliga när de insatserna raseras av olika motiv på den israeliska sidan. Det kan gälla vattenförsörjning, elektricitet eller till och med skolor, vilket jag har sett, som offras av minst sagt tveksamma skäl och absolut inte utifrån ansvaret för befolkningen på ockuperat område.
Jag måste också, precis som utrikesministern, uttrycka min varma och hoppfulla tilltro till det arbete som nu ändå sker. Att USA och utrikesminister Kerry lyckades öppna ett fönster för förhandlingar är trots allt det mest hoppingivande som har skett, hur litet det än är. Det är hedervärt.