Herr talman! Jag behöver inte nämna Nato. Det har redan Vänsterpartiets Håkan Svenneling gjort.
Herr talman! Just i dessa dagar skulle några av oss ledamöter från riksdagen, tillsammans med diplomater och företrädare för Utrikesdepartementet, vidta de sista gemensamma åtgärderna för att tillsammans företräda Sverige vid den planerade översynskonferens som hålls vart femte år när det gäller att slå vakt om det så kallade icke-spridningsavtalet. Det är en konferens som skulle ha tagit sin början i slutet av april och hållit på ett par veckor in i maj. Icke-spridningsavtalet har funnits på plats i runt 50 år och utgör ett centralt fundament när det gäller att förhindra spridning av kärnvapen. Sverige har med olika regeringar med olika politiska inriktningar varit aktivt inom icke-spridning. Viktigt är också att de officiella kärnvapenägande nationerna är med i just detta arbete.
Nu blir inte översynskonferensen av, i varje fall inte för stunden. Det beror inte på avsaknaden av kärnvapenhot, tvärtom, utan på grund av den rådande pandemin. Det finns anledning att bekymrat se på den globala utvecklingen. Nordkorea har inte precis varit oblygt med sina ambitioner på kärnvapenområdet. Folkrepubliken Kina är en annan central aktör. I vårt närområde finns Ryssland som har en farlig lättsinnig retorik som maktens män i Kreml använder sig av med hot om användandet av kärnvapen. Det sker också en modernisering av stridsspetsarna i Ryssland, och Ryssland är enskilt det land som har störst innehav. En del finns mycket nära oss i vårt omedelbara närområde i Kaliningradenklaven vid Östersjön.
Det är en styrka när vi i bred politisk enighet kan markera Sveriges engagemang mot kärnvapen och för icke-spridning. Inför översynskonferensen har det funnits samsyn mellan regering och opposition.
Herr talman! Just därför, i enighetens namn, har det varit så olyckligt och fel av Socialdemokraterna och Miljöpartiet att som bärare av en smal och liten regeringskoalition så länge och mot bättre vetande, mot vad andra partier framfört, engagera Sverige i det som beskrivs som FN:s förbud mot kärnvapen, något som inte inbegriper de länder som har kärnvapen - något som hela tiden har riskerat att undergräva viktiga samarbeten, inklusive icke-spridningsavtalet, och något som uppenbart varit ett stickspår på rak väg in i en återvändsgränd.
Sommaren 2019 kom så till slut beskedet att Sverige inte har för avsikt att underteckna och ratificera denna konvention. Det kom efter en utredning och efter en debatt med många kritiska påpekanden. Det finns anledning att konstatera det utskottet gör i sitt betänkande, som nu ligger på kammarens bord: Utskottet stöder regeringens beslut.
Även om den tidigare utrikesministern kom med beskedet har den nuvarande innehavaren av posten, utrikesminister Linde, varit ännu tydligare så här i efterhand. Jag citerar ett uttalande som hon har gjort: "Om det skall vara någon mening med en sådan resolution så skall det inte bara vara ett papper som det går att gömma sig bakom. Den måste vara skrivet på ett sådant sätt att det leder framåt och inte bakåt." Jo, det var precis det några stycken av oss sa redan från början.
På en direkt fråga om det var rätt beslut att inte skriva på lyder svaret från den nuvarande utrikesministern: "Ja. Det var rätt beslut. Det föregicks av analyser och utredningar."
Herr talman! I ett särskilt yttrande från Socialdemokraterna och Miljöpartiet står dock, och det går också att läsa i detta betänkande: "I dag finns inte majoritet i riksdagen för en ratifikation. Socialdemokraternas och Miljöpartiets ambition är att arbeta för förtydliganden och kompletteringar som gör det möjligt för Sverige att ratificera konventionen".
Nedrustningsfrågor
Herr talman! Är ett nej ett nej eller ett ja ett ja? Regeringspartier kan inte i sådana här viktiga frågor ägna sig åt någon form av dubbel bokföring. En klar, konsistent linje förutsätts av regeringsbärande partier även om de har ett svagt mandat för sin ministär i Sveriges riksdag.
Endera bör man ärligen göra som Vänsterpartiet gör och fortsätta att driva på frågan i stället för att beklaga att man tydligen inte har kunnat uppnå en riksdagsmajoritet, eller så bör man hålla fast vid det utrikesministern har framfört som svar på frågan: Var det rätt beslut att inte skriva på? Utrikesministern i Sveriges regering sa: Ja, det var rätt beslut.
Därför finns det anledning att påminna om detta: Sverige ska arbeta strukturerat och långsiktigt i nedrustningsfrågor. Det är ett centralt svenskt intresse att vårt land är en trovärdig säkerhetspolitisk partner i en alltmer osäker värld. Värnandet av den regelbaserade multilaterala världsordningen är i dag mer betydelsefullt än på flera decennier. Den utgör även en grundpelare i samarbetet kring nedrustningsfrågor. Det är av stor vikt att Sverige i engagemanget på nedrustningsområdet fokuserar på etablerade samarbeten för nedrustning och icke-spridning. Särskilt viktigt är att icke-spridningsfördraget inte försvagas eller åsidosätts.
Det är nu betydelsefullt att regeringen - och alldeles uppenbart regeringspartierna - drar lärdomar av hanteringen av frågan om ett så kallat kärnvapenförbud. Ärenden av denna dignitet måste hanteras med noggrann analys och god beredning. För Sveriges säkerhet och välstånd måste långsiktighet alltid eftersträvas i vårt lands utrikes- och säkerhetspolitik.
(Applåder)
(forts. § 9)