Herr talman! Det kan knappast ha undgått någon att det är många företag i dag som har det svårt. Det är svårt att få krediter, och det är svårt att betala fakturor och skatt - helt enkelt för att vi har en finanskris och en djup lågkonjunktur.
Vi har sett förslag från regeringen om ökade möjligheter till anstånd. Men något som saknas är möjligheter för goda och seriösa företagare som tillfälligt, kanske inte bara i en kris som denna, hamnat i svårigheter att få en avbetalningsplan innan det har gått så långt att det är svårt att gå vidare. Som det är nu finns små möjligheter för en företagare att få anstånd med skattebetalningen, trots att skatterna är, som vi vet, en stor del av en företagares utgifter. Om de däremot kommer vidare till Kronofogdemyndigheten kan de få en avbetalningsplan, men då har de redan registrerats för en betalningsanmärkning - och det ger fortsatta svårigheter. Det skulle därför vara bra om det gick att ta fram en lösning för företagarna, om till exempel Skatteverket kunde ge möjlighet till avbetalningsplaner så att företagarna inte behöver råka så illa ut utan kan fortsätta att driva sina företag, som förhoppningsvis kommer på fötter och sedan kan blomstra och bidra till ett positivt näringsliv i Sverige.
Laila Bjurling talade mycket om skattefusk. Det är en viktig fråga som jag egentligen inte tror är så partiskiljande. Det är ingen här som vill ha skattefusk. Oavsett vad vi tycker om nivån på skatterna vill vi att de skatter vi har bestämt ska tas in verkligen betalas in och inte försvinner någonstans på vägen. Det enda jag är lite bekymrad över är hur högt frågan om skattefusk prioriteras hos regeringen när den ställs mot andra saker. Det kan vara en sak som vad man lägger tid på, om man lägger tid på att utreda förslag om att minska skattefusket eller på att sänka skatterna för höginkomsttagare. Här kan man se att det inte har gått jättesnabbt framåt, men nu på sista tiden har det ändå börjat röra på sig lite grann. Vi ser att det pågår arbete vad gäller både utvidgningar av systemet med personalliggare, oanmälda kontrollbesök och att skapa en redovisning av inbetalning av löner på individnivå. Det är positivt, och jag ser fram emot att det ska hända saker.
Sedan har vi också frågan när åtgärderna mot skattefusk ställs mot andra intressen som kan finnas från regeringens sida. Vi kan till exempel se på frågan vad utvidgningen av möjligheten att få F-skattsedel har inneburit för skattefusket. Vi menar att skatteflyktslagen skulle behöva en översyn så att den verkligen kan användas i skarpt läge där ni snarare antyder att den ska tas bort. Det kan vara fråga om gränsdragningsproblem för skattelättnader för hushållstjänster. Det kan finnas olika tillfällen när man känner att frågan om skattefusk inte prioriteras högst. Men jag vill ändå tro på den goda viljan, och jag ska därför inte bråka så mycket mer om det.
Frågan om skattefusk är onekligen viktig, men det är onekligen också en fråga som vi har vridit och vänt på ganska mycket i den här kammaren. Jag skulle därför vilja ta chansen att prata om en fråga som vi kanske inte vrider och vänder så mycket på i skatteutskottet, av förklarliga skäl visserligen, men som håller sig inom det här betänkandet. Det handlar om kvinnor och män och alla däremellan.
Vårt personnummersystem - det är nu kopplingen till betänkandet kommer, om någon skulle bli orolig - med personnummer bygger på att vi alla är antingen män eller kvinnor. Ofta är det också just så enkelt att en människa har biologiska företräden - det kan vara könsorgan, kromosomuppsättning eller liknande - som helt entydigt är antingen manliga eller kvinnliga och att den här personen också identifierar sig som antingen man eller kvinna. I det fallet utgör våra personnummer inte något som helst problem.
Nu är det inte riktigt så enkelt i alla fall. Transpersoner är ett paraplybegrepp för människor som inte är så entydigt rakt igenom män eller kvinnor vad gäller både biologiskt kön och könsidentiteten. Det kan vara antingen att man känner att ens biologiska kön inte överensstämmer med ens könsidentitet eller att det inte är helt entydigt vad det biologiska könet eller för den delen könsidentiteten är.
Jag tänkte framför allt prata om intersexuella barn. Intersexualism är ett tillstånd som förekommer hos 0,5 till 1 procent av de barn som föds i Sverige varje år. Det är barn som när föräldrarna ställer den obligatoriska frågan pojke eller flicka inte kan visa upp något säkert svar, i alla fall inte om man bara hastigt tittar mellan benen. Då blir många föräldrar väldigt förbryllade. För att inte tala om vilka problem det ställer till med personnumren och hela folkbokföringen, för där ska ju barnet så fort som möjligt få ett personnummer, få ett kön.
Nu är det väldigt svårt att fråga det här barnet hur det identifierar sig, utan det är ofta någonting som barnet kan avgöra först mycket senare. Om man då redan med en gång ska bestämma vilket kön barnet ska ha kan det ställa till problem. Barnet kanske sedan identifierar sig med ett annat kön, och då måste barnet gå igenom en traumatisk uppväxt många gånger, och först när man fyllt 18 år, eftersom vi har så restriktiva gränser, kan den få genomgå en könskorrigering och då få ett biologiskt kön som överensstämmer med det som den identifierar sig som. Det här hade man kunnat undvika om barnet inte hade opererats, inte hade pressats in i ett kön redan från början.
Nu ska väl i sanningens namn sägas att det inte bara är personnummersystemet som ställer till det här utan också föräldrarnas önskemål om att veta om man ska säga han eller hon. Men personnummersystemet och det faktum att man måste vara antingen man eller kvinna är i alla fall en försvårande omständighet som stärker uppfattningen att barn så fort som möjligt måste bli just pojke eller flicka.
Vi menar att det vore positivt om man kunde se över om man skulle kunna ha någon form av könlöst personnummer för de här barnen. Det skulle för övrigt också vara till nytta för andra människor som inte upplever att de entydigt kan definiera sig som män eller kvinnor.
Jag är medveten om att det inte är helt okomplicerat, som vanligt, eftersom vi har könade personnummer, inte minst av statistiska skäl, och det skulle vara osmidigt att riva upp hela det systemet. Men att man inte ens kan fundera på om man skulle kunna hitta någon lösning för de här personerna tycker jag är lite snålt. De är en liten grupp i sammanhanget, om än inte jätteliten, men för de personer som det berör är det hela deras liv och hela deras identitet det handlar om. Nog tycker jag att man kunde göra någonting i alla fall.
En annan grupp, som tyvärr inte är så liten, är de personer som lever med skyddade personuppgifter. Det är åtminstone 10 000 personer, troligtvis fler. Jag tyckte att Laila Bjurling gjorde en bra beskrivning av vad som händer när man har skyddade personuppgifter.
Jag tror att det kan vara väldigt svårt att föreställa sig, när man själv inte utsatts för det, vad det innebär - alla dessa kontakter då personuppgifter riskerar att röjas och det är ett sådant hinder, att inte ha det så lätt som vi har som bara kan ståta med ett personnummer och namn, och allting är frid och fröjd.
För ett år sedan stod vi här och diskuterade den här frågan. Vi diskuterade vad vi kunde göra för att stärka skyddet för de här människorna, för kvinnor och barn och en del män som hotas och förföljs och som behöver samhällets skydd. Vi diskuterade rutinerna för kvarskrivning, sekretessmarkering och hur man kunde förbättra där.
Sedan dess har det lyckligtvis hänt en del. Vi har sett hur Stalkningsutredningen har kommit med en del förslag som ändå går i rätt riktning. Vi väntar fortfarande på Folkbokföringsutredningen. Jag hoppas verkligen att man kan ta tag i de här förslagen så fort som möjligt och se till att de här människorna kan få det skydd som de verkligen behöver.