Herr talman! Sedan 1988 har könsfördelningen i
statliga myndighetsstyrelser redovisats varje år för att
ge riksdagen möjlighet att följa utvecklingen. I pro-
positionen om jämställdhetspolitiken inför 90-talet
angavs mål för att öka andelen kvinnor i statliga sty-
relser. Målen var 30 % kvinnor till 1992 - det målet
är redan uppnått - 40 % kvinnor år 1995 och en jämn
könsfördelning 1998.
Anledningen till att jag i dag vill informera om lä-
get är att redovisningen sedan starten har ägt rum i
samband med att budgetpropositionen överlämnats i
januari. Som bekant presenteras inte nästa budgetpro-
position förrän i september. Så länge kan den här nu
aktuella lägesrapporten inte vänta. Det är alltså bak-
grunden till dagens muntliga avrapportering.
Vad har då hänt när det gäller kvinnorepresenta-
tionen med statliga styrelser? Det är med glädje jag
kan konstatera att vi har uppnått det andra etappmålet
med god marginal vad gäller de centrala styrelserna.
Målet var 40 % kvinnor. Den 1 juli 1995, som är
mättillfället, fanns det 42 % kvinnor i de centrala
myndighetsstyrelserna. Precis som föregående år är
det styrelser som sorterar under Social- och Kulturde-
partementet som ligger högst med 53 respektive 50 %
kvinnor i sina styrelser. Arbetsmarknadsdepartemen-
tet har ökat mest med 8 procentenheter. Totalt har
styrelserna på central nivå ökat med 3 procentenheter
jämfört med året innan, alltså 1994, dvs. från 39 %
1994 till 42 % 1995.
De åtgärder vi satsat på för att driva på utveck-
lingen är stöd till projektverksamhet, den årliga redo-
visningen till riksdagen och inte minst en s.k. gemen-
sam beredning i regeringskansliet som helt enkelt
innebär att fackdepartementens förslag till ledamöter i
statliga styrelser måste anmälas för godkännande till
regeringskansliets jämställdhetsenhet, och först däref-
ter tas ärendet upp till beslut i regeringen.
Det är en process som visat sig vara av väldigt stor
betydelse för utvecklingen i riktning mot ökad kvin-
norepresentation. Det gäller på en rad områden och
nivåer - alltså inte bara när det gäller kvinnorepresen-
tationen i statliga styrelser.
De regionala styrelserna har dock inte hunnit lika
långt som de centrala. Den 1 juli 1995 hade de 34 %
kvinnor i sina myndighetsstyrelser. Men även i detta
fall handlar det om en ökning med 3 procentenheter
jämfört med året innan, dvs. en ökning från 31 %
1994 till 34 % 1995. Jag vill i det sammanhanget
nämna att regeringen inte har lika stora möjligheter att
direkt påverka utvecklingen när det gäller de regiona-
la styrelserna. De här styrelserna utses på annat sätt.
Bl.a. påverkar valutfallet sammansättningen av läns-
styrelsernas styrelser.
Jag kan tillägga att förändringar som har vidtagits
efter det senaste mättillfället, framför allt det faktum
att länsarbetsnämndernas styrelser numera utgörs av
hälften kvinnor och hälften män, redan har påverkat
de regionala siffrorna i rätt riktning. Till detta åter-
kommer vi vid nästa redovisningstillfälle.
Sammanfattningsvis: Kvinnorepresentationen i
statliga myndighetsstyrelser på regional nivå har se-
dan startåret 1988 ökat från 15 % till 34 %, dvs. kvin-
norepresentationen har mer än fördubblats. På central
nivå har kvinnorepresentationen gått från 28 % till
42 %, vilket alltså är bättre än det uppställda målet.
Ökningen av andelen kvinnor i de centrala styrelserna
hade förmodligen dessutom kunnat vara ännu större.
Utvecklingen här har emellertid påverkats av vissa
oklarheter kring myndigheternas ledningsformer.
Många styrelser har fått sina tidigare förordnanden
förlängda med sex månader fr.o.m. den 1 juli 1995 i
avvaktan på beslut om myndigheternas ledningsfor-
mer. I normala fall hade styrelserna nyförordnats för
en betydligt längre tid. Vid nästa mättillfälle kommer
detta säkerligen att ha gett ytterligare genomslag i
kvinnorepresentationen när det gäller centrala statliga
myndighetsstyrelser.
Från forskningen och genom erfarenheter från
andra länder, t.ex. Norge, vet vi att det är lättare att
komma upp till en kvinnorepresentation på 30-40 %
än att komma vidare, dvs. över 40-procentsgränsen.
Därför är det särskilt glädjande att den här positiva
utvecklingen för kvinnorepresentationen fortsätter och
att vi nu alltså har kommit upp i 42 % i de centrala
styrelserna.
Själv tycker jag att jämställdhetsarbetet hittills vi-
sar vilken betydelse synligheten har för kvinnorepre-
sentationen. Könsuppdelad statistik och öppna och
synliga nomineringsprocesser tillsammans med en
stark vilja att åstadkomma resultat leder också till
förändring.
Det betyder självfallet inte att vi kan slå oss till ro
och tro att kvinnorepresentationen kommer att öka
alldeles av sig själv. Framgången beror självfallet inte
heller bara på regeringens insatser, utan detta är ett
gemensamt arbete, i vilket de politiska partierna,
arbetsmarknadens parter, m.fl. har ett stort ansvar.
Från regeringens sida kommer vi bl.a. att fortsätta att
kräva en ökad andel kvinnor i sådana styrelser där de
är underrepresenterade. Det innebär att vi också i
fortsättningen när vi erbjuder partierna en plats i en
styrelse eller kommitté kommer att be om två namn-
förslag, en man och en kvinna, för varje erbjuden
plats.