Fru talman! Civilutskottets betänkande om plan- och byggfrågor hanterar inte mindre än totalt 91 olika motionsyrkanden. Det är förslag till åtgärder av olika slag. Av vad som framkommer av texterna har de flesta av förslagen förmodligen tidigare behandlats i riksdagen och då avslagits, och de flesta avslagen är motiverade med att det pågår arbeten i Regeringskansliet. Naturligtvis, fru talman, står jag bakom alla de förslag som finns från Miljöpartiet i betänkandet och även de åtta reservationer som vi har fogat till betänkandet, men för tids vinnande när det gäller voteringsprocessen tänkte jag nöja mig med att yrka bifall till reservation nr 6.
Den fysiska planeringen är oerhört viktig, och i takt med att vi förstår vad klimatförändringarna innebär blir den fysiska planeringen allt viktigare som ett instrument för att förebygga merkostnader. Betänkandet är indelat i två delar där den första delen behandlar frågor som är knutna till den reformering av plan- och bygglagen som talare tidigare har pratat om. Där föreslår majoriteten att en hel mängd förslag ska avslås i en enda klump. Det innebär att de reservationer som avser punkt 1 från majoriteten, reservationerna 1, 2 och 3, är konstruerade på ett sådant sätt att de dels inte ger så mycket utrymme till fördjupning, dels ur ett voteringsperspektiv i kammaren egentligen inte är tänkta att vara några alternativa beslutsförslag. Det är så många komponenter i dem. De är mer tänkta som en markering.
I den senare delen av betänkandet hanteras separata frågor. Där är det som vanligt, det vill säga att ett bifall från kammaren kan hanteras som ett alternativt vägval för Sverige till det som annars skulle vara det som följer med ett avslag och regeringens fortsatta arbete.
Vi vistas allesammans i allt större utsträckning i den byggda miljön i stället för i den naturliga miljön, som vi är skapade för att vistas i. Det här får på många sätt konsekvenser för vår hälsa. I den byggda miljön som vi själva skapar kan vi underlätta för våra egna brister. Vi kan till exempel se till att vi bygger för att underlätta för olika funktionshinder genom att se till att vi skapar så stor tillgänglighet som möjligt i den av oss skapade miljön. Vi kan också förse den miljön med mängder av olika typer av varningssignaler som underlättar för vår vardag att lätt och snabbt hitta det vi behöver i miljön, det vill säga inte lägga så mycket av vår energi på att hela tiden vara på vår vakt för överraskningar och sådant. Målade markeringar på gångvägar kan vara ett exempel på det.
Den naturliga miljön bjuder som en kontrast till det på en mängd överraskningar, som man naturligtvis kan uppfatta som svårigheter och som hinder. Samtidigt fungerar den naturliga miljön som en sorts stimulerande överraskning, stimulans för hjärnan, och kan säkert bidra till utvecklingen av oss som människor på något sätt.
Det faktum att vi vistas i den byggda miljön så stor del av vår tid - man brukar säga att vi i snitt vistas där 90 procent av dygnets tid - skapar också en hel del problem. Kemikalier från byggmaterial diffunderar hela tiden ut från byggmaterialen och hamnar i inomhusluften. Många material som vi använder i vår byggda miljö är också dåligt undersökta. Kombinationen av de material som vi använder i ett och samma slutna rum kan påverka varandra så att nya reaktioner uppstår. Lösningsmedel som helt naturligt ska lämna ett material kan faktiskt sätta i gång helt nya processer i ett annat material i samma rum - processer som inte skulle kunna ske i materialet, som åtminstone inte är förutsedda. Om materialen utsätts för höga fukthalter - det måste inte vara fråga om ett byggfel eller skada med ett läckage, det kan räcka med hög luftfuktighet i rummet under en viss tid - kan i sig sätta i gång nya reaktioner mellan de olika byggmaterialen.
Det finns nästan alltid främmande organiskt material i byggnader. Det kommer nästan alltid in organiskt material som är oönskat under byggtiden, men det gör det garanterat senare under användningen. Det här kan vara på många sätt innehållsrikt, men det finns nästan alltid med mögelsporer och bakterier. Det är rätt ofrånkomligt i vår ekologiska värld. Den är inte särskilt steril. Under ogynnsamma omständigheter kan både mögelsporerna och bakterierna sedan växa till kraftigt. Det kan ske både inuti byggmaterialen så att det inte syns över huvud taget och på byggmaterialen. Anhopningarna av mögel och bakterier kan sedan i sin tur, genom sina kemiska strukturer, påverka byggmaterialen så att det blir ytterligare en möjlighet till kemiska reaktioner där byggmaterialen kan släppa ifrån sig ämnen som det inte var tänkt. Materialen kan ombildas till ämnen som man inte från början har räknat med. Mögelbakterier kan också i sig själva producera gifter av olika slag, varav en del kan vara väldigt farliga för människor att exponeras för.
Modern forskning har visat att substanser av sådana gifter som kan förekomma kan finnas i inomhusluften i betydligt högre halter än vad man tidigare har trott. Många av de diffusa åkommor som stora grupper av människor i vårt moderna stadssamhälle lever med - ständig hosta, snuva, hudirritation, rinnande ögon, andningssvårigheter, tryck över bröstet och allmän trötthet - kan mycket väl ha sin förklaring i dåliga inomhusmiljöer. Det är nämligen mycket väl belagt att många av de kemiska substanser som kan finnas i luften på grund av de processer jag har beskrivit leder till den typen av problem. Vissa av de giftiga ämnen som kan frigöras från fuktiga hus kan utöver det jag har nämnt vara både cancerframkallande, immunstörande och till och med vävnadsnedbrytande.
Mot den bakgrunden är det naturligtvis viktigt att vi har hög kvalitet i byggprocessen och även hög kvalitet i skötseln av alla våra byggnader så att den byggda miljön inte är hälsofarlig. Det gäller oavsett om vi pratar om bostäder, skolor och arbetsplatser eller andra typer av lokaler. Det menar vi från Miljöpartiets sida är av stor vikt att bevaka.
Vi måste alltså utan tvivel bli mycket bättre på att upprätthålla hälsosamma byggda miljöer. Alternativet till det, att vi skulle återgå till att tillbringa en mycket större del av vår tid utomhus, tycker jag personligen skulle vara trevligt. Men för mig som politiker finns nog inte det alternativet. Om jag skulle kräva det skulle säkert ni och andra snabbt komma på att kalla miljöpartisterna för miljömuppar eller något liknande. Jag hoppas att ni tar med er det som en öppning och en möjlighet. Jag tror att många av er som representerar andra partier skulle kunna ta upp den kroken som en viktig fråga i förändringen av vårt samhälle när det gäller hur man planerar arbete, skola, utbildning, fritidsaktiviteter, den byggda miljön. Jag tror att den vägen är stängd för mig som miljöpartist av just debattekniska skäl.
Ny teknik som introduceras i den byggda miljön påverkar också hälsan på många sätt. Ett exempel som redan har nämnts av Egon Frid är mobiltelefonin. Många länder skärper kraven hårt. Många länder har valt att sänka de tillåtna strålningsnivåerna till en tusendel av den EU-norm som vi använder oss av i Sverige. Det blir också vanligare runt om i världen att man uppmanar föräldrar att inte låta barn använda mobiltelefoner för tidigt. Det är stor skillnad på skallbenets tjocklek på ett litet barn och en vuxen. Därför är små barns hjärnor mer sårbara än vuxnas.
Enligt försiktighetsprincipen borde det vara självklart att vi undviker att använda både nya material och nya tekniska lösningar innan vi vet om det är skadligt. Det borde enligt försiktighetsprincipen vara självklart att det åligger den som introducerar både nya material och ny teknik att bevisa de här materialens och den nya teknikens oskadlighet, i stället för att de som drabbas ska tvingas bevisa orsaken till de ohälsoeffekter som de drabbas av.
När det gäller byggmaterial finns det exempelvis väldigt tuffa arbetsmiljöregler, som vi i utskottet till exempel har varit på seminarier och tittat på. Det innebär till exempel att byggjobbare i vissa byggmoment är tvungna att bära andningsskydd och skyddskläder. Men när sedan en lokal är klar antar man bara, av någon orsak, att tiden till dess man använder den ska läka alla faror, på något mystiskt sätt. Det kan innebära att bara ett par månader efter det att man inte har fått gå in på en sådan här arbetsplats utan andningsskydd och skyddskläder kan det vara verksamhet för små barn där.
Klimatfrågorna nämnde jag inledningsvis. De är oerhört viktiga att beakta i samhällsplaneringen. Jag menar att det redan är sent, och ändå fortsätter vi att bygga utan att beakta klimatförändringarna. Där har vi en stor uppgift att fylla när vi reformerar plan- och bygglagstiftningen.
Den byggda miljön ska ofta stå väldigt länge. För enstaka hus kanske det bara gäller 50 år, men många byggnader ska stå mer än 100 år. Ett månghundraårigt perspektiv måste vi nog ha i plan- och bygglagstiftningen och i vårt sätt att hantera samhällsbyggnadsfrågor framöver.
Miljöpartiet anser att regeringen inte tar, som jag redan nämnde i en debatt i går, Klimat- och sårbarhetsutredningen tillräckligt på allvar. I går debatterade vi betänkande nr 21,
Naturresursfrågor och vattenrätt
, och då pratade jag här i talarstolen ganska länge om sårbarhetsfrågor. Jag ska inte upprepa det som jag sade då, även om jag tycker att det är en viktig grund för det här betänkandet. Sårbarhetsperspektivet måste finnas med när vi skapar verktygen - det är viktigt att verktygen har en relation till den problematik vi står inför.
Med utgångspunkt från de riskbilder som vi nu börjar se alltmer ta form menar vi från Miljöpartiets sida att en ansvarstagande regering måste börja planera för strategiska investeringar också. Då handlar det mycket om olika infrastrukturdelar i vårt samhälle, med ett syfte att just hantera de förändringar som vi ser att klimatförändringarna kommer att leda till och på det sättet förebygga, eller om det inte går att förebygga åtminstone med bra planeringsinstrument minimera de framtida skador, problem och kostnader som annars skulle komma.
Ett av många förslag som tas upp i den inledande, summariska delen av betänkandet handlar om krav på förändringar i plan- och bygglagen. Det är naturligt. Vi kräver i en motion bland annat att man måste stärka kopplingen mellan plan- och bygglagen och miljömålen i miljöbalken.
Vi föreslår även att lagstiftningen bör ändras så att klimatmålen blir mer styrande även i kommunernas översiktsplanering och att det på det sättet blir tydligt att vi lagstiftar så att det i översiktsplanearbetet ska tydliggöras att utsläppen av till exempel växthusgaser är en av de faktorer som man måste ta hänsyn till i det arbetet.
Miljöpartiet föreslår även att länsstyrelserna ska få en starkare roll att granska och följa upp hur kommunerna hanterar sitt planarbete och framför allt sitt översiktsplanearbete. Vi har ju som samhälle, både från ett nationellt perspektiv och från ett regionalt perspektiv och i kommuner, och naturligtvis också som privatpersoner och företag, begränsade resurser. Det innebär att vi inte har råd att göra alltför stora misstag. När vi nu ska ta oss an de stora utmaningar vi har gäller det att vi inte måste göra om saker flera gånger, att vi bygger en dyrbar väg eller järnväg på ett sådant sätt att det visar sig att landförskjutningar, erosion, kanske en höjning av havsnivån eller effekter av kraftigt regn och kraftig torka som kombination gör att vägbanken inte håller för de påfrestningar som den utsätts för och måste byggas om.
Därför är det viktigt att vi har väldigt tydligt och bra underlag. Det måste olika statliga myndigheter hjälpa till med att ta fram. Vi måste alltså göra rätt redan från början. Det är vår mening. Då är det viktigt att ha starka uppföljningsinstrument.
Jag vill också nämna att det i det här betänkandet behandlas motioner som tar upp andra dimensioner på planeringsarbetet.
Kortfattat vill jag nämna att Miljöpartiet har ett antal förslag som handlar om jämställdhetsfrågor i planeringsprocessen. Väldigt kort kan jag säga att det handlar om att tidigt involvera kvinnorna i planeringsarbetet och det perspektiv som följer med kvinnornas yrkesval och vardagsliv. Det visar sig att så inte sker i dag. Även här menar vi att det finns ett behov av att länsstyrelserna granskar i vilken mån kommunerna lever upp till att jämställdhetsperspektivet inte tappas bort i den kommunala planeringen. Vi föreslår att länsstyrelserna ska ha en mer långsiktig roll också, att arbeta med att ta fram strategier för jämställdhetsarbetet i planeringen i kommunerna.
Så kommer jag till tillgänglighetsfrågorna. Där är vi oroade för att det fortfarande tyvärr finns exempel på att man bygger med bristfällig tillgänglighet. Det är samma sak där, att vi har begränsade resurser, så vi menar att vi inte har råd att låta sådana misstag uppstå. Här har kommunerna ett stort ansvar att övervaka och se till att inte släppa igenom projekt där man bygger med en tillgänglighet som inte är acceptabel. Även här finns det förslag i våra motioner med exempel på åtgärder som regeringen kan vidta för att skärpa kraven på kommunerna så att det inte inträffar.
Byggfelsförsäkringen, som är från 1993 och som sedan 2005 även omfattar småhus, fungerar inte som det var tänkt när lagstiftningen antogs. Eftersom försäkringsbolagen kan friskriva sig från det som man kallar utvecklingsfel kan varken byggbolagen eller försäkringsbolagen i praktiken ställas till ansvar. Det innebär att byggbolagen inte har några ekonomiska incitament att från början bygga rätt, utan man skulle snarare kunna påstå att det är tvärtom. Det är kanske att tolka det fult, men det finns intresse av att få bygga två gånger och få fullt betalt varje gång. Därför menar Miljöpartiet att regeringen borde se till att det här kryphålet i byggfelsförsäkringen tas bort.
Vi tycker också att man bör införa ett nytt mål i energieffektiviseringen för bostadssektorn. Det målet borde utgå från den totala energianvändningen i en byggnad, eller i en bostad om det är en bostadsfastighet, och inte kopplas till storleken. Vi gör bedömningen att med ett sådant mål kan man påskynda energieffektiviseringen och få en halvering av energianvändningen i bostadssektorn fram till 2050.