Fru talman! Det är inte politiken som styr - det kan man villigt erkänna. Det som hände under alliansregeringens första mandatperiod var att det blev en global finanskris som stoppade alla finansieringsmöjligheter - även när det gäller bostadsbyggande. Det är viktigt att poängtera. Det är också viktigt att Emma Hult noterar detta.
Det vi ser i dag, när bostadsbyggandet börjar backa, är att det inte råder en global finanskris, att reallönerna inte sjunker och att det inte råder ett högt ränteläge. Nu är det ovanligt gynnsamma förutsättningar för bostadsbyggande. Det är mot den bakgrunden som det är så märkligt att bostadsbyggandet minskar.
Nu har vi hört Vänsterpartiets förslag, och jag är glad att Emma Hult tar avstånd från att skapa ett statligt bostadsbyggande. Det är häpnadsväckande. Med de problem vi ser på bostadsmarknaden, där många har svårt att ta sig in på marknaden, skulle ett sådant förslag, om det realiserades, med hänsyn till EU:s statsstödsregler inte fungera på något annat sätt än att det syftar till att få fram bostäder åt särskilda grupper. Det ligger nära en mycket angelägen och stundtals farlig diskussion som handlar om hur en social bostadspolitik ska utformas, och det är viktigt för framtiden att ta den typen av diskussioner på allvar. Men om det är staten som ska lösa problemen är jag oerhört tveksam till.
Jag upprepar ändå min undran. Givet den goda konjunkturen, givet det låga ränteläget och givet ökande reallöner finns ett sjunkande bostadsbyggande. Jag skulle vilja höra Emma Hults förklaring - om det inte är politikens fel.