Herr talman! För tids vinnande yrkar jag enbart bifall till reservation 11 i betänkandet, även om Miljöpartiet naturligtvis står bakom också våra andra reservationer.
Det här betänkandet innehåller till skillnad från det föregående betänkandet CU32,
Bostadsförsörjningsfrågor
, som vi nyss har debatterat, ett stort antal rättsliga konfliktområden mellan dem som bor och dem som i någon form upplåter bostaden.
Några av de här frågorna ska jag ärligt säga att vi i Miljöpartiet inte har trängt in i tillräckligt djupt för att känna oss mogna att ta ställning. Precis som regeringssidan på några punkter kommenterar i betänkandet behöver vi också en fortsatt och grundligare beredning.
I princip delar vi dock uppfattningen att de boendes besittningsskydd måste vara starkt. Men några av de konfliktsituationer som tas upp i betänkandet ifrågasätter också, menar vi, fastighetsägarens rätt på ett sätt som om en lösning hanteras på fel sätt kanske kan skapa större osäkerhet också för de boende.
Det är mycket möjligt att gällande regler på vissa områden behöver förändras. Men vi i Miljöpartiet är alltså i behov av en mer fullständig genomgång, kanske i form av en utredning kring parternas rättssäkerhet och rättsosäkerhet med till exempel väl genomarbetade konsekvensbeskrivningar, för att vara beredda att genomföra större principiella förändringar.
I det anförande jag höll i den föregående debatten om civilutskottets betänkande om bostadsförsörjningsfrågor försökte jag ge en allmän bakgrund till Miljöpartiets syn på boendet och dess betydelse för såväl den allmänna välfärden i samhället som den enskildes möjligheter att bygga sin egen trygghet, sin individuella välfärd och även sin identitet.
Ett starkt besittningsskydd är naturligtvis en självklar förutsättning för en sådan grundsyn på boendet. Bostäder lämpar sig inte, som jag då påpekade, som handelsvaror eller spekulationsobjekt. Bostäder är till för att skapa höga bovärden för de boende, inget annat.
Jag tänker inte ta så mycket av kammarens tid i anspråk den här gången för att behandla mer generella frågor, utan jag tänker hålla mig till den kooperativa hyresrätten.
Den kooperativa boendeformen är knappast enhetlig till sitt slag. I första hand handlar det om en tanke och en vilja, om någon form av ökad gemenskap, om enkelhet, om öppenhet och samverkan. Sedan har de tankarna förverkligats genom historien på väldigt många olika sätt. Jag har själv under flera år bott i olika kooperativa boendeformer med olika grad av gemensamt ägande, förvaltande och nyttjande och olika typer av regler för ansvarsfördelning. I min hemkommun har ett projekt vid namn Tersen arbetats fram under många år. Det är ett mycket spännande och populärt kooperativt boende för 55-plussare. Man har där många nya idéer om hur man kan utveckla den kooperativa tanken på ålderns höst.
Min högst personliga uppfattning är att många av de sociala och psykiska problem som vi har i vårt samhälle i dag egentligen har sin grund i att vi i västvärlden har odlat en kultur enligt idén "ensam är stark". Den individualismen passar väldigt bra i den konsumtionshysteriska epok som vi har avverkat under några årtionden. Kanske är det så att den globala ekonomiska krisen i kombination med klimatutmaningen är en form av signal om att den här överflödskonsumtionens tidevarv är över och att en återgång till någonting som mer kan liknas vid hushållning och gemensamma lösningar är nödvändigt.
Men, herr talman, även om det nu skulle vara så att det inte är fallet, utan att vi med vår uppfinningsrikedom klarar oss ur den här situationen och åter kan sätta fart på köpfesten och prylvansinnet, menar jag att vi ändå skulle få väldigt mycket mer värde av vårt boende om kooperativa boendeformer fick ett större genomslag på bostadsmarknaden. Samhället kan, menar jag, göra stora vinster genom att med olika medel stödja en inriktning som innebär att olika former av kooperativt boende utvecklas.
Jag ser naturligtvis fram emot det arbete som bedrivs på Boverket och som används i betänkandet från majoritetens sida som en anledning att vänta. Jag hoppas naturligtvis att Boverkets arbete ska kunna lyfta fram den kooperativa hyresrätten som det spännande alternativ den är. Jag hoppas också att det kanske kan leda till en renässans för den stora mångfalden av kooperativa experiment och stimulera nyfikenheten och lustan hos dem som söker bostad. Den mångfalden tycker jag var mycket spännande och utvecklade boendet mycket.
Jag hoppas också att många kommuner i ökad uträckning ska våga överlämna ett större ansvar till de boende och på så vis också bidra till att stimulera ett mer kooperativt tänkande bland boendet även i allmännyttans mer traditionella bestånd av hyresrätter. Det finns några sådana mycket spännande boendeformer här i Stockholm som jag känner till och som jag tycker också utvidgar boendets kvalitet väldigt mycket.
I den stora utmaning som vi har framför oss att förvandla 1960- och 1970-talets stora bostadsbestånd till långsiktigt hållbara och klimatanpassade bostäder finns det enligt min mening verkligen ett stort utrymme för att se till de boendes medverkan i förvaltningen för att nå målen. Med de boendes medverkan kan man få till förändringar i hur man använder bostäderna på ett annat sätt.
Jag menar att det tveklöst är så att olika former av kooperativa lösningar där de boende har en ökad möjlighet att påverka och styra också kan leda till beteendeförändringar i hur vi konsumerar vårt boende. Jag tror att det finns en väldig potential där som kanske kan vara kraftfullare än det som vi kan åstadkomma med bara tekniska lösningar. Många förändringar i hur vi ska klimatanpassa vårt sätt att bo kanske kräver mer av förändrade vanor än ny teknik.
Att på rätt sätt lämna mer makt till de boende kan vara ett sätt att även bedriva klimatarbetet. Med det vill jag påminna om att jag yrkar bifall till reservation nr 11.