Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nummer 26. Självklart står vi bakom alla våra reservationer i betänkandet, men för tids vinnande yrkar vi inte bifall till övriga.
Först vill jag tala om artskyddet. Det finns självklart ett behov av att uppdatera de lagar och förordningar som rör vårt artskydd, inte minst för att tydliggöra markägarens rätt till ersättning när staten gör intrång av artskyddsskäl. Artskyddsutredningen har lämnat förslag på hur vi konkret kan arbeta med arterna. Utredningen presenterades för snart ett år sedan. Ännu har inte regeringen återkommit med en proposition.
Utredningen tar tag i de här frågorna. Utskottsmajoriteten beslutade i det här fallet att ge regeringen till känna att man behöver agera. Vi i Liberalerna förväntar oss att regeringen läger på ett kol och presenterar hur man avser att gå vidare med Artskyddsutredningens förslag i en proposition. Men det är svårt att se på vilket sätt det förslag till tillkännagivande som utskottet beslutat om skulle bidra till en snabbare process eller till ett bättre förslag i en kommande proposition. Att man inte bara kunde ta ett djupt andetag och invänta ordningen!
Artskyddsutredningen innehåller konstruktiva förslag för både artskydd och ersättning till markägare. Utredningen föreslår att förbuden gällande fåglar och skyddade arter ska regleras i separata bestämmelser. Även förbyggande arbete ska kunna ske. Därför är det en proposition utifrån Artskyddsutredningens förslag som borde läggas fram. Det är den vi borde ha tagit ställning till i dag, inte ett tillkännagivande. Det är vår väg att gå.
Fru talman! Jag är bekymrad. Det saknas liberalt sunt bondförnuft, har jag sagt en och annan gång. När det gäller skogen vill jag verkligen landa i det. I dag för vi en debatt inför beslut om skogen och djurlivet. Jag tror inte att någon i denna kammare tycker illa om vare sig skogen eller djuren. Vi vill dem väl. Att störa, att döda, att förstöra fåglars bon - vem ställer upp på det och tycker att det är bra? Upp med en hand! Ingen! Och vem vill att den som vårdar, brukar och tar hand om sin skog ska straffas för det? Någon? Nej, inte det heller, fru talman! Ändå är vi så polariserade i den här frågan. Det är besynnerligt.
När det gäller djurskydd och kvalitet på livsmedel håller vi fanan högt. Vi säger att vi har ett väldigt gott djurskydd och god kvalitet på livsmedel. Men när det kommer till skogen händer någonting annat. Det har sina anledningar. Allt prat i motioner och i betänkandet om biologisk mångfald, både i Sverige och internationellt, innehåller väldigt stora ord: för klimatets skull, för miljöns skull. Vad hände med detta när vi kom till artskyddet? Det blir bara en skrällande cymbal.
Liberalernas inställning i sakfrågan är att skogspolitikens miljömål och produktionsmål måste balanseras. Det är liberalt. Båda ska nås. Skogen ska brukas på ett sådant sätt att miljövärdena bevaras och i förekommande fall även stärks. Vi har skogsbruksmetoder som behöver anpassas efter den aktuella situationen. Till exempel kan förekomsten av hotade arter vara ett skäl att välja ett annat sätt att avverka och plantera. Det handlar om att anpassa på vilket sätt man väljer att bruka skogen. Även där behöver kunskap, forskning och utveckling gå framåt. Ett naturnära och varierat skogsbruk kan ge ett väl fungerande skydd, ett frivilligt sådant. Det kommer att vara omöjligt att nå miljömålen om inte skogsägarna själva känner att de är engagerade i detta arbete.
Staten och markägarna har ett delat ansvar för kunskapen om vilka områden som är känsliga och skyddsvärda. Staten behöver stå för inventeringar och liknande. Markägarna behöver givetvis känna till sin egen skog bäst, vilket de oftast också gör. Det är oerhört viktigt att staten bidrar med information och utbildning.
Artskyddsutredningen föreslår att staten ska ha ett ökat ansvar och stå för ett tydligt kunskapsunderlag. Men detta är svårt om man inte får göra inventeringar, till exempel av nyckelbiotoper. Ingen som vårdar sin skog så att den får höga naturvärden ska straffas för det genom att marken förlorar sitt värde.
Fru talman! Jag vill också säga ett par ord om vargen. Människor och rovdjur behöver samexistera. Det var också inriktningen i den proposition som kom för snart tio år sedan. Jag tar det om igen. En hållbar rovdjurspolitik utgör grunden för den svenska rovdjursförvaltningen. Den svenska rovdjurspolitiken utgår från att de fem stora rovdjuren ska uppnå och bibehålla - vadå? Jo, en gynnsam bevarandestatus enligt art- och habitatdirektivet. Det är det som beslutet landar i.
Riksdagsbeslutet från 2013 angav ett referensvärde för hur många vargar vi behöver ha i Sverige för att - vadå? Jo, bibehålla en gynnsam bevarandestatus. Propositionen som kom gör på den här punkten en tydlig hänvisning till 170-270 individer.
En förnyad bedömning av referensvärdet för vargens populationsstorlek i Sverige gjordes 2015 av två forskargrupper med ledande internationell expertis i bevarandebiologi och vargekologi. Slutsatsen blev att det behövs minst 300 vargar i Sverige och att minst en ny immigrant från Finland eller Ryssland ska reproducera sig inom det skandinaviska utbredningsområdet under naturliga förhållanden varje femårsperiod för att vargen i Sverige ska kunna anses ha - vadå? Jo, en gynnsam bevarandestatus. Vi landar åter i det, inte i siffror.
Forskningen går alltid framåt. Det händer alltid saker i forskningen, och antalet vargar vi behöver ha kommer att förändras också framåt. Därför ska Sveriges riksdag inte siffersätta antalet vargar i skogen. Bedömningen av hur många individer som behövs för att vargstammen ska kunna anses leva upp till riksdagsmålet om en gynnsam bevarandestatus är enligt Liberalerna inte en politisk fråga. Det är den bästa vetenskapliga bedömningen som ska användas för att avgöra när vargen kan anses ha en gynnsam bevarandestatus i Sverige, Skandinavien och Norden. Vi i Liberalerna ser ingen anledning att ändra den ordningen.
När det gäller skandinavisk förvaltning är det bra att kunna samförvalta vargstammen. Det står vi bakom. Men låt mig göra ett förtydligande: Med hänvisning till att vi reserverar oss mot att siffersätta ett sänkt referensvärde vill vi inte heller att riksdagen går in med ett siffersättande i samförvaltningen. Detta ska göras vetenskapligt utifrån vargstammens verkliga situation. Annars är risken stor att vargstammen på icke vetenskaplig grund drivs ned på nivåer som är alldeles för låga.
Fru talman! Så några ord om något som berör mig mycket: tätortsnära naturmiljöer. Jag växte upp med skogen runt hörnet. Men mina grabbar där hemma har inte gjort det, och för dem är det otroligt värdefullt att det finns fin skog nära tätorten. Barn och ungdomar behöver det för att de ska få en relation till skogen och djuren, för att förstå att skogen kan innebära faror och för att inse att man kan leva i samexistens.
Jag glömmer aldrig när min mellanson kom hem och berättade att han på förskolepromenaden sett en huggorm gå till anfall. Det såg jag också hemma på gården. Det gladde mig att han fick uppleva naturen på detta sätt. Vi kan dock hantera naturen och leva i samexistens med den.