Herr talman! Jag vill återigen tacka ledamoten Katarina Luhr för frågorna. Jag tyckte att jag svarade på dessa frågor.
Jag vill understryka att jag inte förhandlar om det här, utan vi har en samordningsenhet som samordnar detta. Vår ingång i detta är precis som jag sa att det inte är berggrunden i sig som är begränsande utan de miljökonsekvenser som beskrivs och som företagen redogör för.
Därför är vår ingång inte att det behövs ett speciellt veto för alunskiffer. Det kan vara så att förhandlingen ger någonting annat, men vår ingång är att bergarten i sig inte är begränsande. Miljötillståndsprövningen ska vara likadan oavsett bergart. Det får inte tillåtas mer konsekvenser för att det är en annan och mer komplex berggrund att bryta i.
Det är också så att mycket av det svenska uranet förekommer i alunskiffer, men det är inte det enda som finns i alunskiffer, och vice versa. Det finns något slags tolkning om att det här skulle hänga ihop, men det behöver inte nödvändigtvis hänga ihop.
Jag vill återigen säga att vi jämställer uran med andra koncessionsmineral. Det finns inga kommunala veton kring något annat, oavsett om det är bly, arsenik eller någon annan giftig metall. Vi betraktar detta som en del av det kollektiva statliga som vi äger tillsammans när det gäller vår berggrund. Därvidlag har vi ingen annan syn på uran i det avseendet.
Jag vill gå tillbaka till det jag sa i avslutningen och inte riktigt hann med sist. Oro för något nytt och okänt – oavsett om det är en ny järnväg, en ny hamn, en ny gruva eller någon annan industri – är rättmätig. Folk förtjänar naturligtvis att få svar på sina frågor. Vi vet dock att folk grät i Pajala när den gruva man först hade protesterat mot lades ned och hamnade i malpåse.