Fru talman! Vi debatterar i dag motioner från den allmänna motionstiden, ungefär 190 olika yrkanden. Vi föreslår riksdagen att avslå allihop, och det kan man ju fundera på varför vi gör. Oftast beror det på att arbete redan pågår i den riktning som man efterfrågar i motionerna.
En gång per mandatperiod tar riksdagen fram ett betänkande om regeringens forskningsproposition, så som några av er som har varit uppe i talarstolen tidigare redan har pratat om. Där gör vi ett gediget arbete. Vi träffar väldigt många intresseorganisationer och framför allt väldigt många forskare. Vi gör det dels här i riksdagen, kanske tillsammans i utbildningsutskottet eller i andra utskott. Vi har hearingar. Men framför allt gör vi arbetet i våra olika partier, för att sedan komma samman och enas. Oftast är det ett väldigt enigt betänkande. Det finns några reservationer, men i det stora hela är det väldigt enigt.
Inriktningen är långsiktig. Forskningspropositionerna dimper ju inte bara ned från himlen, utan de bygger på den tidigare som gällde de föregående fyra åren. Man kan se en röd tråd om man tittar i de tidigare forskningspropositionerna sedan lång tid tillbaka.
Det var väldigt mycket som var viktigt i den forskningsproposition som kom 2020, bland annat infrastrukturen för forskning och finansieringen, där vi höjde basanslagen. Vi hade även den praktiknära forskningen, som jag brinner lite extra mycket för och tycker är jätteviktig och spännande - framför allt på utbildningssidan, där vi verkligen behöver forska mycket mer på vad som händer i klassrummet. Vi sa också att det skulle tas fram en strategi för svenskt deltagande i EU:s ramprogram så att vi kan hämta hem mer pengar från EU till den svenska forskningen - jätteviktigt!
Som sagt: Mycket viktigt sas och gjordes i den forskningspropositionen. Man kan säga att vi flyttade fram våra positioner och löste en del utmaningar. Självklart finns det mycket kvar att göra, men detta är den stora saken som man behandlar under en mandatperiod.
Under pandemin klev faktiskt forskningen rätt in i våra vardagsrum varje eftermiddag klockan två när Folkhälsomyndigheten hade sin tv-sända presskonferens. Jag har pratat med väldigt många människor som har sagt att de verkligen fick upp ögonen för hur viktig forskningen är. Där såg vi också, precis som någon sa tidigare, hur viktig grundforskningen är. Det var den som gjorde att vi sedan under pandemin rekordsnabbt kunde komma fram med ett vaccin. Det hade inte hänt om inte världens länder hade lagt mycket pengar på grundforskningen och om inte det fantastiskt fina samarbete som fanns mellan akademi och näringsliv i de här frågorna hade funnits.
I morse läste jag en artikel i Vetenskapsrådets tidning Curie där Pernilla Nilsson, som är ny utbildningsvetenskaplig ledare, tror jag att det heter, på Vetenskapsrådet, skrev om hur viktigt det är att vi tänker tvärvetenskapligt. Hon tog pandemin som ett exempel, och menade att den inte bara handlade om hälso- och sjukvård utan att det fanns fler perspektiv som nu måste in när vi tittar på vad som hände under pandemin, inte minst när det gäller det som hände för dem som inte kunde vara i skolan varje dag och den kunskapsskuld som vi pratar om att vi faktiskt har. Vad var det som hände?
Vi står också just nu mitt i ett krig där Ryssland har invaderat Ukraina. Då är det väldigt bra att vi har ett internationellt nätverk, alltså Scholars at Risk, som faktiskt jobbar för att främja den akademiska friheten, vilket vi har pratat mycket om här i dag.
Senast i går var vi på studiebesök på KTH, som några har nämnt, tillsammans med Rifo. Scholars at Risk går ut på att förföljda forskare, eller i det här fallet ukrainska forskare, som inte längre kan verka i sitt hemland - det kan också vara regimkritiska forskare från till exempel Ryssland och Belarus - kan få en tillfällig tjänst i Sverige. Jag frågade rektor om detta, och hon sa att de har en forskare där just nu som de har tagit emot. Det är 28 lärosäten i Sverige och 500 lärosäten i hela världen som är med.
Det är ett jätteviktigt arbete just för att visa att vi inte går med på det här med hot och hat mot forskare. Vi måste stå upp för den akademiska friheten. Till och med vi i Sverige såg under pandemin att det fanns forskare som fick utstå så mycket hat och hot när de levererade resultat som ansågs vara fel att de valde att avstå från att delta i den offentliga debatten. Sådant måste vi alltid motverka så mycket som vi bara kan.
Man kan inte nog understryka forskningens betydelse, inte minst för tillväxten. Vi vet att två tredjedelar av Europas tillväxt härleds just till forskningen. Vi vet att forskningen är oerhört viktig när det handlar om tekniska innovationer och när det handlar om hur vi använder material på nya sätt.
Jag besökte i fredags Stora Enso på Skoghall i Värmland. Då fick jag höra en siffra som jag kommer att bära med mig: Var sjätte vätskekartong som säljs i världen tillverkas på Skoghalls bruk. Så hade det inte varit om det inte hade legat många år av forskning bakom för att utveckla de kartongerna. Industrins, akademins och det offentligas samarbete är alltså oerhört viktigt.
Vi har, som jag började med, en mängd reservationer. Det är viktiga, bra reservationer, men som jag sa berör de flesta sådant som redan pågår eller kommer att ske i närtid. Jag vill säga så här: Om vi ska lyckas med vår svenska forskning och med hela världens forskning bygger det på att vi har en skola där alla barn kan få vara sitt bästa jag och lyckas och gå vidare i livet. Om vi inte lyckas med det kommer vi heller inte att ha några forskare i framtiden som blir de där excellenta forskarna som hittar de nya materialen eller kommer på hur vi kan använda gamla material. Det tycker jag är vår viktigaste uppgift.
Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.
(Applåder)