Herr talman! I dag ska vi debattera ett eventuellt införande av en så kallad nationell sfi-bonus. Det här är en av de sista debatterna i arbetsmarknadsutskottets regi innan sommaruppehållet, och det är en av de sista debatterna för den här mandatperioden. I alla fall är det här troligtvis den sista jag deltar i. Jag vill därför inledningsvis tacka mina politiska motståndare för dessa fyra år. Det har varit långa, intensiva och händelserika år.
Nu ska vi gå till val. Har löftet om fler jobb uppfyllts? Har löftet om att bryta utanförskapet uppfyllts? Har vi i det rödgröna samarbetet gjort vår hemläxa och byggt upp ett trovärdigt alternativ? Det är det som står på spel den 19 september. Tack för de här fyra åren!
Herr talman! På många sätt kan man säga att införandet av den nationella sfi-bonusen kännetecknar alliansregeringens sammantagna hantering av svensk arbetsmarknadspolitik under dessa fyra år. Samma ideologiska skygglappar som ligger till grund för jobbskatteavdrag och försämringar i a-kassan finns också när sfi-bonusen genomförs. Idén är att om man bara lägger till lite ekonomiska drivkrafter, ökar klyftan mellan dem som har och dem som har lite mindre, kommer det att lösa allt.
Den utvärdering som har gjorts på området visar att det här inte har gett resultat. Även om det är för tidigt att dra slutsatser än visar det försök som regeringen själv inledde på området att man inte har lyckats. Sfi-bonusen har hittills inte lett till att fler lärt sig svenska språket snabbt. Det innebär att man i praktiken premierar dem som tidigare redan klarat svenskan snabbare med 12 000 kronor, det vill säga ger mer till dem som har det lite lättare för sig. Det här kännetecknas av samma brådska och bristande analys som hanteringen av a-kassan, som vi har debatterat så många gånger under mandatperioden. En halv miljon människor trängdes ut innan krisen. Bara 10 procent av dem som nu har en inkomstförsäkring får 80 procent av tidigare intjänad lön i ersättning.
Det är fråga om bristande analys och ovilja att invänta den utredning som man själv tillsatte när man körde i gång ett försök på området. Låt oss pröva oss fram, sade regeringen. Låt oss se om det fungerar. IFAU fick i uppdrag att titta på detta. De konstaterade att hitintills, även om det är tidigt att fälla den slutgiltiga domen, ger det inte resultat. Det är samma iver, samma bristande analys, samma hattande och rattande.
Det är också fråga om samma kollektivistiska syn som finns i jobbgarantin för unga, det vill säga att behandla alla exakt lika. Det spelar ingen roll att vi människor är olika, har olika behov och förutsättningar för att komma i arbete. Ungdomar kan ibland ha kort väg till jobb och behöver lite stöd, medan andra saknar grundläggande utbildning. Så är det också bland dem som är nyanlända. En del har akademiska examina och lång arbetslivserfarenhet med sig. Andra är kanske till och med analfabeter. Men här behandlas alla lika. Alla ska sättas in i samma ram.
Det är också samma bristande syn på att kvalitet faktiskt spelar roll. När vi har begränsat med resurser måste vi prioritera. Det är vad politiken handlar om. Här väljer regeringen, trots att man inte är klar med försöksperioden, att prioritera att fortsätta att ge dem som klarar svenska språket mer resurser, i stället för att prioritera resurserna så att fler klarar svenska språket, genom att specialisera undervisningen i svenska för invandrare ännu mer, yrkesanpassa den ännu mer, individualisera den ännu mer än i dag. Det är ett politiskt vägval.
Det här kokar ned i det jag tycker är det mest talande för den här regeringen, nämligen en ganska snäv och platt syn på människor i största allmänhet. Låt mig fråga er som tycks tro att sfi-bonusen kommer att lösa den stora utmaningen: Har ni någonsin mött en lågutbildad, kanske rent av en analfabet, som har kommit till vårt land? Har ni pratat med henne eller honom? Har ni frågat dem hur det är, hur de jobbar för att nå språket? Jag har gjort det flera gånger. Ett av de starkaste minnena jag bär med mig är när jag besökte Malalaiskolan i Malmö. Det är en folkhögskola som jobbar just med analfabeter. Där fanns en grupp kvinnor från Afghanistan, med noll års skolgång, som varken kunde skriva eller läsa på sitt eget modersmål pashto. De ska in i sfi-bonussystemet. Ingen av dem kommer att nå bonusen.
Har ni någonsin mött någon som kanske har en akademisk erfarenhet från ett annat land med sig och som siktar på att här i Sverige utveckla sig och förkovra sig, skaffa sig en utbildning här på en högskola eller ett universitet? Det har jag sett på nära håll. Min far klarade sfi:n ganska snabbt. Han sökte in på universitet, läste och ansträngde sig. Jag har senare i livet gått igenom högskoleböckerna och sett att för nästan vart tredje ord finns samma ord på spanska antecknat. Han hade suttit med ett lexikon för att kunna förstå och översätta den litteratur han fick på svenska till sitt modersmål.
Så är det. Så svårt kan det vara att komma till ett nytt land, bryta upp och erövra ett nytt språk. Så komplext är det. Det försöker den här regeringen lösa med sfi-bonus. Hitintills ger det inga resultat.
Vägen till att erövra svenska språket kan vara lång och svår. Och där förenas vi: Det är en grundläggande nyckel för att komma i jobb. Därför måste mer ansträngningar sättas in för att människor snabbt och tidigt, utifrån sina olikheter och sina behov, ska ges rätt förutsättningar att lära och komma så långt som möjligt utifrån sina egna förutsättningar.
De ökade klyftor, den brådska, den bristande analys och den platta kollektivistiska syn som ni använder kommer inte att lösa nyanländas behov av att lära sig språket. Det kommer inte heller att leda till att fler får ett arbete. När vi analyserar hela mandatperioden kan vi konstatera att ökade klyftor, brådska, bristande analys och en ganska platt och kollektivistisk syn på svenskar inte heller har lett till fler i arbete.
Det behövs en ny färdriktning för Sverige som sätter jobben före ökade klyftor.
Jag vill för det rödgröna samarbetets räkning yrka avslag på propositionen.
(Applåder)