Fru talman! Regeringen föreslår i denna proposition åtgärder för hantering av finansiella företag i kris. Man genomför EU:s krishanteringsdirektiv i svensk rätt, men man gör det utan att implementera vissa delar fullt ut. Jag instämmer i de argument som föregående talare fört fram gällande varför detta är problematiskt. Jag ska komma in mer på det senare, men jag vill börja med att säga följande.
Den svenska banksektorn är stor i en internationell kontext. Man har en tillgångssida som överstiger svensk bnp flera gånger om. Detta gör naturligtvis vår svenska banksektor särskilt sårbar för störningar, men det är också av just denna anledning som svenska banker är bland de mest välkapitaliserade i hela Europa. Man står sig väl i standardiserade internationella stresstester, det vill säga simulerade modeller där den svenska ekonomin utsätts för utbuds- och efterfrågechocker. Man har också en stabil balansräkning vid en europeisk jämförelse.
Till detta ska läggas att det har tillkommit flera globala standarder och europeiska regelverk i sviterna av finanskrisen. Detta är också bakgrunden till just det regelverk som vi pratar om här i dag, alltså krishanteringsdirektivet.
Vi har fått ett resolutionsregelverk där skulder konverteras till aktiekapital i stället för att försätta företag i konkurs, just för att finansiella institut ska bära sin egen risk och inte skicka notan till skattebetalare så fort de hamnar på obestånd. Därmed har problemet med moral hazard angripits - detta var i grunden det som orsakade den senaste finanskrisen.
Vi har en resolutionsavgift i Sverige som är två gånger högre än vad som gäller för övriga banker inom EU. Vi har också fått europeiska tillsynsmyndigheter som plattformar för samarbete mellan olika nationella myndigheter.
Allting är inte perfekt, men allt som allt har Sverige faktiskt en robust försvarslinje mot finansiella kriser.
Mot denna bakgrund är det mycket svårt att förstå drivkraften bakom att inte implementera direktivet fullt ut och i stället lämna utrymme åt en tillämpning som kan medge ett efterställningskrav som kommer att sättas betydligt högre än i övriga Europa. Föregående talare redogjorde för argumenten och för riskerna med detta, bland annat vad gäller konkurrensnackdelar och möjliga hot mot den finansiella stabiliteten när svenska banker blir mer beroende av marknadsfinansiering.
Om finanskrisen lärde oss något var det att även välkapitaliserade banker kan få problem på grund av dålig likviditet. Att mot bakgrund av denna lärdom öka bankernas likviditetsrisk genom att under finansiell stress trycka ut dem mot osäker marknadsfinansiering är helt kontraproduktivt.
Jag är helt med på att avsikten från regeringen inte är att minska den finansiella stabiliteten, men detta blir likväl en risk i och med det förslag som ligger. Det tillkännagivande från kommissionen som Regeringskansliet vidarebefordrar stärker ju inte precis regeringens eget case utan snarare tvärtom, vilket man också, ironiskt nog, konstaterar.
Det vi vill se här i dag är att utskottet skickar tillbaka förslaget och att regeringen omarbetar det så att direktivet genomförs fullt ut.
Jag yrkar bifall till reservationen.