Fru talman! Jag börjar även nu med att tacka utrikesministern för svaret. Jag lämnade in min interpellation om fredssamtalen mellan den turkiska regeringen och PKK den 20 maj. Sedan dess har onekligen en hel del hänt i Turkiet. Ett par dagar senare, den 27 maj, inleddes de fredliga protesterna i Istanbul mot myndigheternas plan på att riva delar av Taksim Gezi-parken. Därefter har protesterna snabbt spridit sig över Turkiet.
Jag såg att det turkiska inrikesministeriet den 2 juni beräknade att 235 protester hade genomförts i 67 provinser. Därefter har protesterna fortsatt, och vi ser fortfarande protester i Istanbul i stort sett dagligen. Protesterna sätter fingret på flera av de centrala utmaningar som Turkiet i dag står inför. Trots att man har sett demokratiska framsteg det senaste decenniet i Turkiet, trots att det har skett positiva saker när det kommer till mänskliga rättigheter och trots att Turkiet har haft en hög ekonomisk tillväxt finns det ett brett folkligt missnöje i många olika grupperingar i det turkiska samhället med den utveckling som har varit.
Det är uppenbart att många i Turkiet i dag upplever att reformprocessen inte går tillräckligt snabbt. Det finns många i Turkiet som uppenbarligen upplever att Erdogans regering inte lever upp till de krav som medborgarna rimligen kan ställa på en regering och på ett land som betecknar sig självt som en demokrati och som vill bli en framtida medlem i EU.
Svaret på de protester som vi har sett i Turkiet från turkisk polis och från premiärminister Erdogan visar att Turkiet har en hel del kvar att göra när det kommer till demokrati och mänskliga rättigheter. Den turkiska polisen har bemött demonstranterna med ett övervåld som är oacceptabelt i en demokrati. Jag tycker att premiärminister Erdogan i många av sina kommentarer har visat tydliga auktoritära tendenser i sitt ledarskap som gör åtminstone mig oroad.
De senaste veckornas protester visar att utvecklingen i Turkiet är komplex och allt annat än entydig. Bakgrunden till min interpellation var egentligen de fredssamtal som pågår mellan den turkiska regeringen och PKK. Det har samtidigt varit oerhört positivt. Vi ser nu som ett led i fredssamtalen hur PKK har utlyst vapenvila och hur PKK nu håller på att dra tillbaka sina trupper och militära styrkor från Turkiet. Det är självfallet oerhört positivt, och det finns ett stort hopp inte minst bland många av Turkiets kurder om att det nu äntligen ska kunna bli ett slut på det inbördeskrig som har varat i nästan 30 år. Det finns också ett hopp om att man nu ska få ett slut på den omfattande och systematiska diskriminering som de kurdiska grupperna i Turkiet har varit utsatta för.
När jag lyssnar på utrikesministern här i dag och hör svaret på min interpellation, men också när jag har sett utrikesministerns övriga svar på och kommentarer till protesterna i Turkiet, måste jag säga att det som slår mig är den borgerliga regeringens passivitet inför vad som nu händer i landet. De fredssamtal som nu pågår ska självfallet ägas av parterna, Carl Bildt, och det måste vara parterna som slutför denna process. Men det innebär inte att vi i omvärlden kan sätta oss på läktaren. Jag måste säga att jag inte håller med om att detta är en inrikespolitisk angelägenhet i Turkiet. Den konflikt vi har sett där har ju fått konsekvenser långt utanför landet. Den har påverkat regionen negativt, och vi har sett att det i stort sett alla europeiska länder finns kurdiska flyktingar som har tvingats fly på grund av konflikten.
Om man skulle nå en fredlig lösning och en framgång i samtalen skulle det inte bara gynna Turkiet utan hela Mellanöstern. Det skulle gynna Europa. Därför tycker jag att det är viktigt att omvärlden nu agerar. Det gäller också Sverige, och det gäller också EU.