Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationen från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Betänkandet innehåller, förutom förslag till förlängd frist för huvudförhandling, förslag gällande vittnesplikt för advokater och deras biträden och förslag om återbetalningsskyldighet i straffrättsliga förfaranden. I de två senare fallen har vi inga andra förslag än regeringen.
I vår reservation ställer vi oss kritiska till regeringens förslag. Regeringen vill förlänga tiden mellan att åtal väcks och den tilltalade är anhållen eller häktad till dess att huvudförhandling i tingsrätt hålls från en vecka till två veckor. Flera viktiga instanser som JO, JK och Advokatsamfundet ställer sig tveksamma eller rent av avvisande till en sådan förlängning.
JO menar att nuvarande ordning måste medföra betydande svårigheter för andra än den tilltalade för att en så viktig förändring ska kunna anses vara befogad och ställer sig tveksam till om sådana svårigheter nu har uppstått. Advokatsamfundet menar att nuvarande regel har en rad undantag som redan medger möjlighet att överskrida enveckasfristen.
Så sent som i proposition 2000/01:108 behandlades frågan om förlängning av enveckasfristen till en tvåveckorsfrist. Då uttalade sig den socialdemokratiska regeringen att det var ett stort problem att huvudförhandlingar gällande tilltalad som inte är frihetsberövad inte sällan behöver ställas in för att bereda plats åt huvudförhandlingar i mål mot häktade. I första hand borde sådana problem lösas med organisatoriska åtgärder. Därför ställde man sig avvisande till en generell förlängning av fristen och införde i stället ett undantag från enveckasfristen i omfattande mål. Precis som regeringen uttalade i proposition 2000/01:108 menar vi att tidsfristen är så kort som en vecka när det gäller mål mot häktade för att den tilltalades frihetsförlust inte ska bli längre än nödvändigt.
Med nuvarande regerings förslag finns en överhängande risk att det i praktiken medför att tvåveckorsfristen kommer att utnyttjas regelmässigt. Lägg därtill att undantaget i förlängningen kommer att finnas kvar. Dessutom kan tilläggas att Sverige har fått internationell kritik för långa häktningstider av bland annat Europarådets kommitté mot tortyr och inhuman behandling. Vi menar därför att en ytterligare förlängning av häktningstiden inte är rätt väg att gå.
Prognoser visar på underskott hos domstolar och inom Kriminalvården. Av det senaste budgetunderlaget för Kriminalvården kan man utläsa hur nödvändig ut- och ombyggnad bromsas upp, och i stort sett allt utvecklingsarbete som inte rör säkerhet har avstannat.
Hos åklagarna ökar ärendena successivt, och även om ekonomin är under kontroll skriver man i budgetunderlaget för de kommande åren att hälften av medarbetarna inte hinner med arbetet. Obalanserna är fortfarande stora. Förlängda häktningstider kommer att belasta Kriminalvården ytterligare.
Regeringens satsning på fler poliser har inte följts upp med mer resurser till övriga myndigheter i rättskedjan vilket fått till följd en försämrad arbetssituation för åklagare, domstolar och Kriminalvården. För Kriminalvårdens anställda har överbeläggningen medfört försämrad arbetsmiljö, ökad stress och utsattheten för våld och hot mot personalen har ökat. Nu vill regeringen lägga ytterligare sten på den bördan. Det är nämligen det som den förlängda häktningstiden kommer att innebära.
Vi inom oppositionen ska bekämpa brottsligheten och dess orsaker. Sverige behöver ett stärkt rättsväsen och en väl utbyggd välfärd för att kunna verka kraftfullt mot kriminalitet. Men det krävs en balans i rättsväsendet för att få hela rättskedjan att fungera, annars kommer andra delar att utsättas för ett alltför hårt tryck.
Mot bakgrund av det anförda yrkar vi avslag på regeringens proposition i den del som handlar om ändringar i rättegångsbalken som förlänger tiden mellan att åtal väcks och den tilltalade är anhållen eller häktad till dess att huvudförhandling i tingsrätt hålls från en vecka till två veckor. Vi anser inte att det finns skäl nog att försämra villkoren för den som är tilltalad. Vi menar att den tilltalades intresse av att frihetsberövandet ska vara så kortvarigt som möjligt kommer att åsidosättas på ett oacceptabelt sätt. Om man är frihetsberövad ska man inte behöva vara oviss om och oroa sig för utgången under onödigt lång tid.
Herr talman! Detta är förmodligen mitt sista anförande i denna kammare eftersom jag i och med denna mandatperiods slut lämnar riksdagen efter sexton år. Jag vill därför passa på att tacka mina riksdagskolleger för många spännande debatter i denna kammare.
(Applåder)
I detta anförande instämde Karl Gustav Abramsson, Kerstin Haglö, Elisebeht Markström och Maryam Yazdanfar (alla s).