Herr talman! Tack alla för att ni är kvar här denna sena afton och vill debattera landsbygdspolitik! Det är ett för mig mycket kärt ämne.
Jag är dock inte säker på att jag gillar ordet landsbygdspolitik. Precis som Monica Haider, Lars Tysklind och Jens Holm var inne på kan man undra om det verkligen finns något som heter landsbygdspolitik. Betänkandet borde kanske heta EU:s gemensamma jordbru kspolitik och alla dess följder eller något i den stilen.
Sverige är ett stort land. Vi har 290 kommuner. Av dem är 33 klassade som glesbygdskommuner, enligt Jordbruksverkets definition, och 164 som landsbygdskommuner. Det betyder att två tredjedelar av Sveriges kommuner är gles- eller landsbygd.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Landsbygdspolitik
Jag tror inte att det kan finnas en politik för alla dem. Vi är ett myllrande mångfaldsland från Skåne i söder till Norrbotten i norr. Det finns inte ett politikområde som kan täcka in allt detta, och det är ingen särart bara för att folk bor längre från varandra än vad man gör i städer.
Precis som överallt annars bor det massa olika människor i gles- och landsbygd. Det är lärare, biologer, pensionärer, jordbrukare, biodlare, nyfödda och nyanlända, och alla med sina drömmar och behov och sin längtan.
En nybliven förälder vill kanske ha nära till BVC. Är man till åldern kommen är det kanske närhet till omsorg och sjukvård som är det viktiga. För en tonåring är det kanske kommunikationerna hem från bion på Folkets hus som är det viktiga. För egenföretagare och studenter, eller bara för det moderna tv-tittandet, är en bredbandsuppkoppling nödvändig.
Jag tror att vi har samma behov men olika förutsättningar beroende på om vi bor i glesbygd, landsbygd eller stadsmiljö.
För oss politiker handlar det om viljan att överbrygga dessa skillnader. Här har vi ibland olika syn på hur det ska göras och olika nivå på hur det ska vara.
Jag vill hellre tala om landsbygdssäkrad politik. Visst, det är semantik men ändå viktigt, för anledningen till att vi är här i dag är EU:s gemensamma jordbrukspolitik och de medel som delas ut i det som kallas landsbygdsprogrammet. Dessa 36,1 miljarder går till stor del till jord- och skogsbruk men också till olika insatser som gör det lättare att leva på landet: klimatåtgärder, bredband, grundläggande service, mataffärer och företagande. Det borde inte kallas för stöd och ersättningar utan för satsningar, precis som det gör i stadsmiljö.
Åter till betänkandet. Det handlar till stor del om företagande och företagarnas villkor i de gröna näringarna, i alla fall om vi ser till vilka motioner som har väckts. Låt oss slå fast att de gröna näringarna är ett viktigt samhällsintresse. Vi är alla beroende av de gröna näringarna. Därför ska vi inte göra detta till en särart. Vi ska se till att vi har en landsbygdssäkrad företagarpolitik, en landsbygdssäkrad skolpolitik och en landsbygdssäkrad kulturpolitik - och eftersom vi har en feministisk utrikespolitik ska vi också ha en feministisk landsbygdspolitik.
Vi ser att många av landsbygdsprogrammets små bidrag kan göra stor nytta. Lars Tysklind talade tidigare om mosaikbetesmarker. För enskilda djurägare och näringsidkare kan ett bidrag på mellan 1 000 och 10 000 kronor göra stor skillnad. Hur det växlas upp är avgörande för det lokala landskapet, för turismen och för dem som bor där eftersom det håller landskapet öppet.
Vi har talat mycket om svårigheterna för livsmedelsproduktionen. Ibland verkar det som att intressen står mot varandra, att det är antingen det ena eller det andra som gäller. Antingen är vi för eller emot miljön.
Vi behöver ha ett levande lantbruk, och jag vet att regeringen satsar på det och arbetar för det och en ökad livsmedelsproduktion i Sverige. Ett levande lantbruk levererar bra miljötjänster, öppna landskap, levande landsändar och levande byar.
I dagens klimat handlar det om att ta sitt ansvar i ett nationellt men framför allt internationellt perspektiv. Vi är skyldiga att använda den mark vi har och inte bygga sönder åkermark och produktiv mark.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Landsbygdspolitik
I kölvattnet av de klimatförändringar vi ser kommer jordbruket att möta stora svårigheter. Vi ser det redan på många platser i världen. Se bara på södra Europa!
Den svenska marken kommer att behövas än mer i framtiden, och då behöver vi ha rent vatten, kemikaliefritt jordbruk och giftfri miljö. Det är ju framgångssagan i det svenska jordbruket.
Ett levande lantbruk och en stark livsmedelsförsörjning bygger på att vi ska ta vara på våra resurser. Vi ska inte måla upp bilden av att god vattenkvalitet står i kontrast mot en bra livsmedelsproduktion. Det är snarare förutsättningen för en god grön näring.
Även andra delar påstås ibland stå emot varandra. Det har talats om konkurrenskraft här. Jag tror att svenskt jordbruks största konkurrenskraft är våra mervärden med bra djurvälfärd, låg antibiotikaanvändning, rent vatten, låg kemikalieanvändning och bra djurhälsa.
Regelverket för djurhållning kan diskuteras. Det finns många krångliga regler också för annat än djurhållning, till exempel växtnäring. Regelverket ska vara ändamålsenligt och vara utformat så att det ger liten administrativ börda för företagaren. Här finns en del att göra, och det tror jag att vi alla är överens om. Men det får inte gå ut över djurvälfärd och miljöhänsyn.
Ibland talar man om regelförändringar som ett mantra, men det finns ju ofta en anledning till varför regler har kommit till. Regelverk ska också vara förebyggande. Det gäller till exempel djurstallar, som togs upp tidigare. En förprövning ger djurhållaren en investeringssäkerhet så att denne inte plöjer ned flera miljoner på något som visar sig inte funka.
När man regelförenklar måste det göras smart och utan att tumma på djurvälfärd, djurhälsa eller rättssäkerhet. Det måste också vara ändamålsenligt för företagaren.
Om vi ska ha de svenska mervärdena kvar och om det ska finnas en anledning att köpa svenskt kött, svenska ägg, svensk mjölk och svensk spannmål är det enda vi kan konkurrera med på en global marknad vår höga djurvälfärd, vår höga livsmedelssäkerhet, vår höga miljöprestanda och vår låga antibiotikaanvändning. Det ger ett konkurrenskraftigt jordbruk, och vi ska ha styrmedel och regler för att främja detta. Genom det kan vi möta konsumenternas ökade efterfrågan på hållbart producerade livsmedel, både inom Sverige och på en global marknad.
(Applåder)
I detta anförande instämde Stina Bergström (MP).