Fru talman! Det låter som ett positivt besked från miljöministern.
Jakten handlar ju nämligen inte bara om att skjuta djur, utan det handlar om naturen och om samspel i jaktlag – om man jagar i jaktlag. Det handlar om samspel med hund – om man jagar med hund – och mycket mer. Det handlar om artkännedom, och det handlar om möte med djur och natur.
Det är ju djuren allt kretsar kring, och det är bra för både naturen och jägarna. Naturen hjälps också av att populationerna hålls i schack. Jägarna är medvetna om att det finns gränser för hur många djur som får fällas för att man ska klara ekosystemen och för att skogen inte ska drabbas. Jägarna är i grunden viltvårdare.
Hela systemet bygger på tillit, och jägarna har ett ansvar att följa lagar och bestämmelser från bland annat länsstyrelsen. Myndigheterna är också beroende av jägarna för rapporter och inventeringar. Man ska följa reglerna för jaktområdena. Allt detta är för att jakten ska bli hållbar.
Den svenska modellen för jakt bygger på ansvar och tillit. Det är en modell som vi behöver hjälpas åt att värna för att svenskt skogsliv med jakt ska stå sig starkt även i generationer framöver.
Som jag skriver i min interpellation är jakt och fiske en viktig del av livet för många som bor på landsbygden, men även för många som bor i storstäder. Skapande av naturreservat är många gånger ett bra sätt att skydda naturområden som är skyddsvärda. Men för att få acceptans bland lokalbefolkningen för de här avsättningarna av mark i naturen är det jätteviktigt att staten har en bra dialog med lokalbefolkningen och lyssnar på den. Det är vad Länsstyrelsen Dalarna har gjort. Det är därför man vill tillåta mer jakt i naturreservatet Korpimäki i Orsa. Jag kan också konstatera att det inte är lokalbefolkningen som har överklagat länsstyrelsens beslut.
Ute på landsbygden, till exempel i Orsa som jag kommer från, finns en misstro mot staten – tyvärr – och vi måste hjälpas åt att jobba för att det ska bli mindre misstro. Det finns en känsla av att staten inte lyssnar och att politiken förs utifrån ett storstadsperspektiv.
Även om regeringen nu inte har beslutat att jakt i naturreservatet Korpimäki aldrig kommer att utökas blir det ändå en större misstro mot staten med den här typen av beslut. Regeringens beslut om utökade möjligheter till jakt i Korpimäki skulle kunna få konsekvenser för fler naturreservat i Dalarna – det skulle kunna fattas beslut om att utöka jakten på fler ställen. Därför är besvikelsen stor över regeringens nuvarande beslut.
Utökningen av jakten skulle innebära försumbart fler jaktdagar i området. Det blir jakt under samma perioder som man jagar annat under året. När det gäller utökning av jakt på just skogsfågel finns redan en utförd inventering av skogsfågel i det angränsande naturreservatet Koppången. Inventeringen har visat att just jakten på skogsfågel inte har en huvudsaklig negativ påverkan på stammen, utan det är i stället predatorer, klimatet och skogsbruket som framför allt påverkar stammen av skogsfågel. I det här reservatet är det inte jakten som har förbjudits, utan man har förbjudit jakt på vissa arter. De arterna har egentligen ingen koppling till syftet med reservatet.
Mot bakgrund av detta vill jag ställa följande fråga till ministern: Om man förbjuder jakt på en art i ett område, men inte utanför, och området är så litet att det inte håller en egen population av arten, vad är då syftet med skyddet?