Fru talman! Ärade åhörare - i singularis! Den kommunala sektorn spelar som Jörgen Johansson och övriga talare alldeles nyss sade en mycket stor roll för enskilda medborgare. Det är den sektorn i den offentliga sektorn som man kommer mest i kontakt med, möjligen med undantag för dem som har mycket att göra med polisen och så vidare.
Under de senaste åren har vi haft en intressant utveckling i den kommunala sektorn. Jag har de två senaste gångerna då vi har haft motsvarande debatter först talat om den demografiska utmaningen. Den är betydande, och det framgår också av skrivelsen i år, när man ser till utfallet av den skuld som vi har till de kommunalanställda och till de ökade kostnaderna. Det är väldigt intressant. Förra året talade vi i motsvarande debatt om de ökade skatteintäkterna, som ju var betydande och som för många kommuner har betytt något mycket positivt, nämligen att man har blivit mindre beroende av olika sorters statliga bidrag.
Jag tror att det finns skäl att betona att de ökade skatteinkomsterna är det allra viktigaste. Det som nu kommer till för många kommuner och som Anna Lilliehöök talade om är att man också genom en god bostadspolitik kan påverka intäkterna framöver. För nästa år, 2009, räknar vi med att ungefär 1,6 miljarder kommer att tillföras den kommunala sektorn på den vägen. Det kan bli mycket mer.
Icke desto mindre finns det oroande saker. Vi har framför oss något som liknar ett kostnadsproblem för kommuner och landsting. Som Jörgen Johansson sade har vi haft ett förnämligt avtal för de kommunanställda, men baksidan av detta är att väldigt många kommunpolitiker - jag ser många som har varit kommunpolitiker här framför mig - är bekymrade över kostnadsutvecklingen i kommuner och landsting.
Vi har redan sett de första tendenserna till detta, och inte bara det. I Södermanlands läns landsting har man varslat om betydande uppsägningar inom vårdsektorn. Det är samma sak i Västernorrland, och vi kommer förmodligen att få se samma saker runt om i landet. Det är mycket oroande eftersom vårdbehovet samtidigt håller på att öka. Detta måste man hantera från regeringens sida. Här kan man kanske inte säga att landstingen själva kommer att kunna klara detta.
Jag var med, alldeles nyligen, i en överläggning där Folkpartiets kommunalpolitiska råd var sammankallat för att diskutera just den bekymmersamma kostnadssituationen i kommuner och landsting. Jag tror för min del att detta är någonting som vi alla kommer att vara pressade av framöver.
En viktig sak som har inträffat sedan vi hade den här debatten senast gäller inte bara de demografiska förändringarna utan också beräkningen av pensionsskulden på grund av det nya pensionsavtalet som heter någonting, fru talman, så fint som KAP-KL 2006. Det är förmodligen inte många som känner till detta, och det är många ute i kommunerna och landstingen som kommer att tvingas revidera hur man för upp kostnaderna för framtida pensionsutbetalningar. Där har nämligen, uppriktigt sagt, rått något av vilda västerns lag. Det har varit väldigt olika på olika håll i kommunerna. En del har tagit upp det här fullt ut. Andra har skjutit hela saken på framtiden.
Det är viktigt, för att få full jämförelse mellan olika kommuner, att man har ungefär samma sorts redovisning runt om, och det här är bakgrunden till detta.
Antalet sysselsatta i kommunerna har under 2007 ökat med några tusen personer. Under de senaste åren, sedan den förra mandatperioden började, har det ökat med ungefär 2-3 procent, och det är ganska mycket. Det kan motiveras med demografiska förändringar och ökat vårdbehov på många håll.
Det finns ändå en sak som jag, fru talman, vill avsluta med och som är väldigt bekymmersam. Det gäller rekryteringen av personal till den kommunala sektorn, inte minst landstingen.
Det finns också en könsaspekt på detta som vi över alla partigränser måste vara uppmärksamma på. Inom den kommunala sektorn och särskilt i en del delar är det en väldigt stark kvinnodominans. När det gäller förskollärare är det upp till 94 procent, och vi vet att det på många andra områden är en väldig snedbalans. Detta måste man, oavsett vem som regerar i olika landsting och kommuner, arbeta intensivt med för att få till stånd en förbättring. Det är en uppgift att arbeta med för oss alla, med lönepolitik och så vidare.
Tommy Ternemar ställde avslutningsvis två frågor. Det gällde de generella statsbidragen, om de kommer att räknas upp. Detta har att göra med, måste man säga, också hur skatteunderlaget utvecklas. Det är det som är det viktigaste. Att bara säga som så att vi ska räkna upp de generella statsbidragen, beroende på hur skatteskalor och så vidare ser ut, är ju att gå händelserna i förväg. Det måste man absolut ta hänsyn till.
Socialbidragen har inte ökat i alla kommuner. Om man ska kompensera vissa kommuner kan man väl diskutera, så att säga. Men en motsvarande sak gäller de kommuner där socialbidragen har sjunkit. Ska man då minska statsbidragen till de kommunerna? De kommuner som har skött sig väl på det här området tror jag inte skulle vara särskilt intresserade av det. Man får verkligen fundera på om man ska säga att man ska kompensera detta för hela kollektivet. Det är nämligen väldigt olika mellan olika kommuner.
Jag skulle vilja fråga Tommy Ternemar: Är det Socialdemokraternas mening att man ska minska statsbidraget i de kommuner som får sänkta socialbidragskostnader? Är det det som är avsikten?