Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Det
var tydligt, nästan som svaret i den föregående debat-
ten, och denna gång - låt mig gärna få säga det -
uppskattar jag också beskrivningarna. Pierre Schori
förklarar att svältkatastrofen "beror på ett ohållbart
samhällssystem" och "att det är grundläggande refor-
mer, bl.a. av jordbrukssektorn, som krävs i Nordko-
rea". Slutsatsen blir ändå att det är viktigt med en
gradvist breddad kritisk dialog - och det kan man
säkert säga.
Men svältkatastrofen i Nordkorea bara växer. Se-
dan fyra år svälter människor, inte minst barn, ihjäl i
Nordkorea som en direkt följd av det nordkoreanska
kommunistiska samhällssystemet och den s.k. Juche-
politiken - som ytterst syftar till att bevara makten
hos den styrande familjen i Pyongyang. Kim Jong-Il,
den andre diktatorn i den styrande dynastin sedan
andra världskriget, skulle sopas undan som av en
flodvåg om pappans Juchesystem ändrades - en abso-
lut förutsättning för att kunna stoppa svältkatastrofen.
Omvärlden har ställt upp med omfattande livsme-
delsbistånd under de gångna åren, inte minst USA,
Japan och Sydkorea - de största fienderna i den nord-
koreanska propagandan - men också de internationel-
la hjälporganen. Biståndet har säkert mättat många
munnar för tillfället, särskilt hos de militära styrkorna,
som prioriteras högre än både barnen och deras möd-
rar, enligt Cathrine Bertini från World Food Pro-
gramme efter ett besök nyligen i Nordkorea.
Men biståndet medverkar också till att de styrande
- den styrande - i Pyongyang kunnat motstå alla för-
sök att ändra det kapsejsade systemet för produktion
och distribution inom det nordkoreanska jordbruket.
Som dess chefsförhandlare sade häromdagen, när
samtalen med den nya demokratiska regeringen under
Kim Dae Jung i Sydkorea avbröts: Hjälp skall vara
hjälp och ingenting annat.
Visst måste vi ställa upp och hjälpa de svältande i
Nordkorea. Siffrorna över svältdöda växer från en
halv miljon till kanske ofattbara 3 miljoner av totalt
drygt 20 miljoner invånare. Chefen i Kina för Läkare
utan gränser uppskattar antalet döda till åtminstone
mer än en miljon. Han återger skildringar av militär-
lastbilar fullastade av lik, järnvägsstationer om ocku-
perats av döende och familjer som dödat barn för att
själva överleva. Sådana skildringar, säger han, har
hörts i nästan två år och som regel avvisats som ryk-
ten och överdrifter vanliga i flyktingsammanhang.
Men liksom många andra bedömare i regionen finner
han dem allt svårare att avfärda.
Men än 2,5 miljoner barn hotas av svälten. Cathri-
ne Bertini från World Food Programme säger att de
utmärglade, skelettliknande barn som man ser på
många sjukhus speglar läget i hela familjer och byar.
Problemet är bl.a. att regimen fortfarande med sina
Potemkinkulisser och totala avskärmning från om-
världen, trots Pierre Schoris förhoppningar, är mycket
effektiv när det gäller att förhindra insyn.
Så visst behöver nordkoreanerna mat och hjälp.
Men inte bara hjälp för att överleva för stunden, för
att drabbas lika hårt igen när svälten fortsätter för att
inget - inget - ändrats i förutsättningarna. Det är en
illusion att tro att Kim Jong-Il är beredd att ändra
något i grunderna för sitt kontrollsystem bl.a. i jord-
brukspolitiken, oavsett hur många seminarier i Genè-
ve eller på andra håll som hans marionetter artigt
sitter av. Den konsten kan de.
Det är dags för världssamfundet, och bl.a. det FN
som vi alla vill skall spela en än viktigare roll i värl-
dens utveckling, att ställa oavvisliga krav på regimen i
Nordkorea. Ett krav för fortsatt livsmedelshjälp skall
vara att genomgripande reformer av främst jordbruket
sker. Endast så kan vi hjälpa de miljoner svältande att
inte bara överleva årets katastrof för att ännu svagare
står till buds som offer i nästa års nordkoreanska
svältkatastrof. Här har Sverige som stor biståndsgiva-
re ett stort ansvar och en skyldighet att tala klartext.