Herr talman! Jag tror nog att statsrådet och jag kan
vara överens om de allmänna principerna för hur man
skall agera. Jag tycker inte att man skall avbryta hjäl-
pen, och det är heller ingen risk för det. Det är precis
vad Kim Jong-Il vet, och därför behöver man inte leva
upp till de krav omvärlden ställer.
Statsrådet sade i sitt skriftliga svar att en humani-
tär grundregel är obehindrat tillträde till de hjälpbe-
hövande och fri insyn i hur den humanitära hjälpen
hanteras och vilka effekter den får. Men vad vet vi om
detta? Vad vet vi om resultatet av dessa krav och
humanitära grundregler? Egentligen ingenting. Vi har
inte fått den insynen. Vi har inte fått obehindrat till-
träde, och vi har inte kunnat analysera vilka effekter
det internationella biståndet har haft. Vi kan bara se
att svälten fortsätter och förvärras. Så det räcker inte
att räkna upp principerna, utan man måste också på
något sätt följa upp och kontrollera hur saker genom-
förs.
Sverige har faktiskt ett särskilt ansvar. Dels är
Sverige, som statsrådet sade, den åttonde största giva-
ren under 1997-98, dels utmålas de stater som ger
mest, USA, Japan och Sydkorea, av Nordkorea som
de traditionellt stora hoten och fienderna. Det är na-
turligtvis svårare för dem att ställa krav på föränd-
ringar av samhällssystemet utan att få det att framstå
som ännu ett led i deras kampanj mot det nordkore-
anska samhällssystemet. Sverige, som upprätthållit
goda diplomatiska relationer med Nordkorea under
många år, och som definitivt inte kan sägas ha några
imperialistiska eller andra ambitioner på den koreans-
ka halvön, skulle kunna tala klarspråk utan att beskyl-
las för samma saker.
Men tyvärr finns det också i regionen en växande
uppfattning om att det vid ett sammanbrott av den
koreanska diktaturen och samhällssystemet skulle
ställas mycket stora krav på omgivningen att ställa
upp - ekonomiskt, humanitärt och kanske även mili-
tärt, och det är det ingen som vill. Det vet också regi-
men i Pyongyang. Den vet att den kan spela med i det
internationella spelet, eftersom det är lätt att avfärda
krav som ställs på förändring av samhällssystemet och
det inte är någon stor risk för att de kraven kommer
att drivas särskilt hårt.
Därför menar jag att Sverige, med sin traditionella
politik i stort i världen, med sina traditionellt goda
förbindelser med Nordkorea och som en av de stora
bidragsgivarna till FN:s hjälporganisation i det här
sammanhanget - även öppet internationellt - borde
kunna ställa tydliga krav på Nordkorea att genomföra
de nödvändiga reformerna. Statsrådet och jag är tyd-
ligen överens om att de måste till för att inte männi-
skor som får livsmedelshjälp i dag skall bli offer på
samma sätt om ett år, fast i ännu svagare kondition.
Kalla det gärna plakatpolitik, som utrikesministern
gjorde tidigare i dag. Men krav måste ställas för att
man skall kunna hjälpa dessa människor, inte bara i
dag utan även nästa år och på lång sikt.