Herr ålderspresident! Jag vill tacka Pernilla Stålhammar för hennes anförande. Men jag vill tyvärr inte påstå att jag har fått svar på mina frågor. Jag fick återigen presenterat för mig regeringens föreslagna smörgåsbord. Men vad är prioriterat?
Vad är prioriterat när det gäller biståndets destination? Vad är prioriterat när det gäller styrning? Hur ska den gå till? Vad är prioriterat när det gäller uppföljningen? Hur ska det ske?
Det är viktiga frågor. Om det ska finnas långsiktighet måste det också finnas en ram. Det måste finnas någonting att hålla tag i, så att det inte i stället för långsiktighet blir ett flackande runt omkring. Det är nämligen precis det som kan hända om det inte finns några prioriteringar.
Det finns också glädjeämnen i sammanhanget. De är viktiga att ta i beaktande när vi talar om bistånd och den negativa utvecklingen. Det handlar om att det är fler i dag som kan läsa än tidigare. Det handlar om att det är fler i dag som kan äta sig mätta än tidigare.
Men jag håller helt och hållet med om problembeskrivningen. Det är en allvarlig utveckling i världen. Bristande demokrati, konflikter, svältkatastrofer, klimatet - det finns många problem. Det är därför jag lyfter upp vikten av prioriteringar, så att vi vet att biståndet går dit det ska.
Risken finns annars att det blir ett bistånd som inte bara missar målet utan som är direkt skadligt och kan leda till negativa konsekvenser. Sverige har inte råd att bidra till det. Världen har inte heller råd att uppleva det.