Fru talman! Jag tycker inte att Gunnar Andrén är särskilt trovärdig för han brukar, i varje fall på Stockholms gator och torg, skälla på att det övriga landet inte satsar tillräckligt mycket på Stockholms infrastruktur. Det här är ett annat sätt att satsa på just infrastrukturen, nämligen genom att ta betalt. Det är något som hela det övriga Europa tittar på. Det finns inte en storstad i Europa som inte tittar på någon form av system för att minska antalet bilar. Sedan kan det ibland vara för att finansiera ett system, det ska jag villigt erkänna, men alla stora städer tittar på något system för att minska antalet bilar i framför allt infarterna.
Man kan naturligtvis hänvisa till Dennisöverenskommelsen. Men om vi ska vara ärliga, Gunnar Andrén, vad var Dennisöverenskommelsen? Det var en överenskommelse mellan tre partier, det är sant, och den var säkert bra på sitt sätt. Men problemet var, Gunnar Andrén, att dina partikamrater, mina partikamrater och Moderaterna satte sig i ett rum tillsammans och förhandlade, och det var inte särskilt väl förankrat. Problemet med Dennisöverenskommelsen var väl just att där fanns ett demokratiskt underskott. Det som vi lärde oss av det var att sådana överenskommelser brukar haverera.
Jag vågar påstå att det i varje fall i vårt parti fördes stora diskussioner, och jag vet att det även i Gunnar Andréns parti förekom stora diskussioner, om delar av Dennisöverenskommelsen. Den var inte särskilt väl mottagen. Frågan var bara när det skulle haverera. Nu råkade det vara så att man från regeringens sida - möjligen i klokskap, möjligen inte - sade: Nej, nu får det vara bra. Vi lägger inte mer pengar på det.
Kan vi inte glömma Dennisöverenskommelsen och i stället försöka hitta en lösning på Stockholms trafikproblem på lång sikt? Vi kan inte, Gunnar Andrén, fortsätta att prata om en överenskommelse som inte längre finns.