Herr talman! Tack, biståndsministern, för svaret på min interpellation. Först tänkte jag säga någonting om de tidigare åren.
Under Alliansens åtta år vid makten ökade biståndet ganska markant, från 28 miljarder till 2006 till 38 miljarder 2014, och vi har upprätthållit enprocentsmålet.
Förutom att biståndet har växt är det kanske allra viktigaste den reformering som har gjorts av biståndet. Där har mycket hänt, bland annat när det gäller transparensen, att förbättra styrningen, resultatuppföljningen och inte minst att försöka fokusera biståndet. Där har regeringar genom åren fått kritik från såväl OECD-Dac som Statskontoret.
Mycket har hänt under den resan, och jag vet också, vilket också Riksrevisionen sa, att det finns brister kvar. Min och Alliansens uppfattning är att arbetet med att styra biståndet bättre så att det verkligen ska nå fattiga och förtryckta människor behöver fortsätta.
Då är det lite oroande med de signaler som finns om att regeringen ska riva upp och förändra den biståndspolitiska plattformen. Den kom till på grund av den kritik som fanns just mot snårigheten, de hundratals policyer som var svåra att arbeta utifrån. Jag är orolig för att arbetet tappar fokus på det väsentliga, nämligen resultatet i biståndet och att det ska vara så transparent och icke-korrumperat som det bara går.
Därför vill jag fråga biståndsministern vad det är för konkreta brister som hon har identifierat i plattformen. Den är ju framtagen av de främsta tjänstemännen med den högsta kompetensen som finns inom utrikesförvaltningen. Politiken har förstås gett sin touch när det gäller prioriteringar, men när jag tittar på de mål som finns ser jag att de överensstämmer väldigt väl med regeringens mål för biståndet.
Vad är det alltså som konkret ska ändras? Vad är det som inte är tillräckligt bra och som gör att man ska riva upp en hel produkt, om det nu är så? När ska det ske, och hur omfattande kommer arbetet att bli?