Herr talman! Av förklarliga skäl är det många riksdagsledamöter som föreslår förändringar i lagstiftningen om sms-lån och överskuldsättning.
Tyvärr finns det ett antal mer eller mindre seriösa kreditgivare och samtidigt ett antal aningslösa låntagare som inte kan bedöma kostnader och konsekvenser av sitt handlande.
Nu tror jag inte att det är så många som blir överskuldsatta på grund av sms-lånen eller snabblånen som är ett bättre begrepp. Det är små belopp det rör sig om, och även om det tillfälligt kan vara svårt att betala tillbaka dem knäcker det normalt inte ekonomin. Det är avbetalningsskulder av annan karaktär som kan leda till en skuldbörda som är övermäktig. Andra anledningar kan vara skilsmässor, arbetslöshet, sjukdom eller helt enkelt att man har gjort en eller flera dåliga affärer.
Jag upplever att alla partier är överens om att något behöver göras. EU:s konsumentkreditdirektiv uppfattas väl som positivt av alla. Att sedan inte de allra minsta krediterna och inte heller de med de kortaste återbetalningstiderna ingår är kanske inte så konstigt. Det är väl främst av administrativa skäl som dessa undantas men kanske också för att EU bedömer att de inte slår undan fötterna för låntagaren och påverkar negativt i det längre perspektivet.
Jag har några frågor till oppositionen med anledning av skrivningar i reservationen. Först skriver ni: "Under våren 2008 kommer troligen förslaget till det nya konsumentkreditdirektivet att antas." Sedan skriver ni motsatsen: "Vi befarar att genomförandet av direktivet i svensk rätt kan komma att ta tid." Därefter skriver ni att ni "är tveksamma till om direktivet kommer att få någon större praktisk betydelse".
När tror ni egentligen att direktivet kommer att antas och vari ligger problemet med en eventuell försening om förslaget ändå inte kommer att spela någon roll?
Herr talman! Finns det fler vägar att angripa problemet än att ställa högre krav på kreditföretagen? Ja, lägger vi till problemen med överskuldsättning som också omfattas i detta betänkande har jag själv motionerat om mer privatekonomi i skolorna. Det borde vara självklart att skolan och föräldrarna tar ansvaret för att förbereda ungdomarna för vuxenlivet. I det ingår att sköta sin egen ekonomi. Att kunna räkna ut vad olika affärer innebär för den egna börsen och att veta konsekvenserna av sitt handlande är elementärt och bör naturligtvis klargöras både i hemmen och i skolan. Bra förebyggande insatser skulle spara många bekymmer för många personer. En utredning tidigare i år visade bland annat att svenska elever är sämst i Norden på att räkna ränta. Bara det är ett observandum.
Som centerpartist vill jag, som jag har gjort i andra sammanhang, lyfta upp frågan om den enskildes ansvar för sina handlingar. Även om det finns de som inte har förmågan att bedöma sin ekonomiska situation klarar de allra flesta av det om de har fått rätt förutsättningar och också tänker till själva. De som inte har förmågan sitter klart besvärligare i det, men det finns ju möjlighet att få hjälp med sin ekonomi. Det kan vara allt från att gå till banken och få vägledning till att man kan behöva en god man som ser till att man inte skuldsätter sig över återbetalningsförmågan.
Man kan fundera på om det fortfarande finns skäl att i lagen skilja på ränta och avgifter. Det är väl 35-40 år sedan som avgifterna gjorde sitt intåg på låneavier och liknande. Innan dess levde kreditgivarna i princip enbart på räntorna. Därefter infördes begreppet effektiv ränta som omfattade både ränta och kostnader för att upplysa låntagaren om den verkliga kostnaden. I dag avstår vissa företag från att kalla det ränta, och då får vi kanske anpassa lagen till att kalla det effektiv lånekostnad i stället. Jag är inte främmande för att göra den förändringen. Det ska inte vara möjligt att gömma sig bakom begreppen i informationen till låntagaren.
Herr talman! När det gäller skuldavskrivning är det svåra överväganden att ta ställning till. Det låter rimligt att man ska ha en chans att komma tillbaka efter att ha hamnat i ekonomiskt trångmål. Det gäller både privatpersoner och företagare. Samtidigt finns det de som förlorar pengar när någon inte vill eller kan betala. Hur skyddar vi fordringsägare från oseriösa köpare? Vilka signaler skickar vi till konsumenter om vi gör det lättare att slippa från betalningsansvaret för åtagande som man rent juridiskt har ansvaret för?
Jan Ertsborn utreder överskuldsättning och insolvens. Det finns skäl att avvakta den utredningen innan vi tar ställning till eventuella tillkännagivanden. Jag har största förtroende för Jan Ertsborn och är övertygad om att utredningen kommer att vända på alla stenar och därmed också beakta de synpunkter som framförs såväl i motionerna som i debatten.
Jag vill därför yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga motioner.