Fru talman! Först vill jag säga att jag håller med om väldigt mycket av det som Anders Ådahl sa under sitt anförande. Det var en sak jag tyckte var jätteintressant, som jag måste grotta lite i - om det är ett uttryck som tillhör svenska språket.
Anders Ådahl sa, fru talman, att vi halkar efter; vi är inte i världsklass längre. Detta har som jag förstått det skett under en tid. Det handlar inte om de senaste fem åren, utan det är under längre tid än så, antar jag. Anders Ådahl nämnde, fru talman, tre områden för åtgärder mot detta: bejaka akademisk frihet, utbildning i hela landet och satsning på spets.
Om man bejakar akademisk frihet undrar jag vad det är som hindrar att högskolorna och universiteten satsar på spets redan i dag. Vi har halkat efter under 20 års tid. Är det staten som har hindrat högskolorna från att satsa på spets? Det är något här som inte riktigt går ihop, om det nu inte är staten som har hindrat högskolorna från att satsa på spets.
Anders Ådahl sa också, fru talman, att med akademisk frihet kommer ett stort ansvar. Jag vill bara säga att när det gäller säkerheten tycker jag inte att man har tagit sitt ansvar; det sa jag i mitt anförande.
Vi halkar efter och har gjort det i 20 år. Är det verkligen brist på akademisk frihet som har gjort att vi halkar efter, undrar jag, fru talman. Jag tänker på sådant som att den lärarledda undervisningstiden har gröpts ur kraftigt. Jag tror att detta är ett jätteproblem.
Jag stannar där, fru talman.