Herr talman! Jag begärde replik för att ledamoten Ceimertz och jag tillsammans ska kunna fundera lite ytterligare på hur man kan åstadkomma fler behandlingsmöjligheter i ett redan mycket trängt läge. Jag hör inte till dem som prioriterar inlåsning som det enda effektiva, och det tror jag inte heller att ledamoten önskar. Inlåsning ska i stället kombineras med möjligheter att komma ut på ett bättre sätt. Hur ska vi alltså åstadkomma detta i ett mycket trängt läge?
Jag hade förmånen att vara ledamot i Trygghetsberedningen, och jag har tillsammans med partikamrater gjort åtskilliga studiebesök på anstalter. Jag har också haft kontakt med fackföreningar och tidigare intagna på anstalter. Många är väldigt oroliga över läget. Även där man bygger ut kraftigt får man inte tillräckligt med lokaler för att genomföra behandling och utbildning.
Hur ska vi få detta att gå ihop? Har ledamoten någon tidshorisont när det verkar rimligt? Eller borde vi bromsa de höga straffen lite mer?