Herr talman! Jag förstår hur Ludvig Ceimertz tänker. Till del kan jag följa dessa tankar och dela dem, för vi måste prioritera behandlingsinsatserna mycket mer än vad som sker i dag.
Jag hör också till dem som tycker att man ska fällas och behöva ta ansvar om man har begått brott. Men frågan är hur vi åstadkommer ett effektivt val av påföljd. Är det alltid fängelse som gäller, eller kan vi hitta alternativ? Vi i Trygghetsberedningen var överens om flera förslag för att begränsa de långa fängelsestraffen och hantera de korta på ett lite annorlunda sätt.
Kan Ludvig Ceimertz se alternativ, till exempel att man skulle kunna avtjäna en del av fängelsestraffet i frihet? Eller kan vi överväga andra påföljder som en väg ur detta dilemma för kriminalvården och samhället i stort?