Herr talman! Det är intressant att sitta här och lyssna när Christian Carlsson beskriver situationen nu efter valet. Bakgrunden till den här skrivelsen är att vi har haft ett väldigt bekymmersamt läge i svensk hälso- och sjukvård under lång tid. Till slut, efter uppmaning av de fackliga organisationerna på sjukvårdssidan, enades vi i princip i utskottet om att ta det här initiativet och pekade på en lång rad konkreta, strukturella åtgärder.
När man lyssnade på Christian Carlsson var det nästan som att höra en socialdemokrat för ett år sedan förklara varför man över huvud taget inte borde göra något annat än att ge lite uppdrag till statliga myndigheter och så kanske lite specialdestinerade bidrag. Men problemen, herr talman, är betydligt allvarligare än så. Detta är inget man löser genom att tillfälligt ge förlossningsvården extra medel eller ge Socialstyrelsen ett uppdrag, utan här krävs strukturella åtgärder.
Det som förvånar mig är att det som Kristdemokraterna alltid under lång tid har lyft som ett av de absolut största problemen är köerna - de olagliga köerna i den svenska hälso- och sjukvården. Men det enda man har valt att gå vidare med är ett förslag som den gamla sosseregeringen plockade fram, nämligen att det ska startas ett kontor här i Stockholm som ska förmedla ledig vårdkapacitet. Alliansens viktigaste krav var att ge patienterna rätt att välja, även slutenvård, runt om i landet och att se till att vi får tillgång till bra information om hur kvaliteten skiljer sig mellan de olika vårdinrättningarna och hur långa köerna är, inte minst.
Min fråga till Christian Carlsson är därför: Varför har man från regeringens sida valt att prioritera att gå vidare med ett förslag från den gamla sosseregeringen som i princip var färdigt men inte vidtagit några åtgärder när det gäller det viktiga, nämligen att ge patienterna makten och rätten att välja slutenvård i hela landet?