Herr talman! Jag måste börja med att notera att Börje Vestlund tyvärr är dåligt informerad. Sverige har vid en lång rad tillfällen under väldigt lång tid spelat in till kommissionen att vi tycker att det är angeläget att den återkommer med ett förslag om att vi så snabbt som möjligt antar ett nytt klimat- och energiramverk för 2030 i EU. Vi har också framfört att det ramverket måste vara väldigt ambitiöst och ligga i linje med de 2050-mål som vi har enats om gemensamt i EU.
När det gäller frågan om kärnkraften är det så här: Det förslag som kommissionen har lagt på bordet om ett bindande klimatmål som ska bördefördelas på medlemsstaterna och ett mål för förnybart som görs bindande bara på EU-nivå lämnar frihet för medlemsstaterna att göra de energipolitiska val som den här kammaren brukar vara väldigt mån om att vi ska kunna göra här i Sverige. Om man i stället kastar ut det förslaget och säger att vi framöver ska ha väldigt höga, bindande och bördefördelade mål på många olika områden, som utsläpp, förnybar energi och energieffektivisering, då är det klart att det leder till att vi via Bryssel styr mer av de energipolitiska val som medlemsstaterna ska göra, däribland också Sverige.
Nu är det inte det som kommissionen har föreslagit, och jag tycker att det är en ganska välavvägd balans i det som de lagt på bordet. De har ställt sig frågan: Vad behöver vi göra för att ligga i linje med 2050-målet? Men de har också ställt sig nästa fråga, som Börje Vestlund helt hoppar över: Vilket slags kompromiss kan vi lägga på bordet som har förutsättningar att kunna förena de riktigt progressiva, som Sverige och Tyskland, med de länder som egentligen skulle vilja skjuta den här frågan långt bortom klimatförhandlingarna i Paris och inte fatta några beslut över huvud taget, som Polen och de andra Visegrádländerna? Det kommissionen har försökt hitta är en gyllene kompromiss som faktiskt har förutsättningar att kunna ena 28 medlemsstater som har väldigt olika syn och olika ambitionsnivå när det gäller inte minst klimatet och utbyggnaden av den förnybara energin. Jag tror att det är en klok strategi att tänka precis så.
Regeringen har inte bara höga mål utan också en hög leveranstakt för de mål som vi har satt upp. Det mål som vi lever och agerar utifrån i Sverige i dag är att minska koldioxidutsläppen med 40 procent till 2020 för Sveriges del. Det målet kan man sätta i relation till de socialdemokratiska klimatambitioner som ni hade i er klimatproposition 2006, där ni inte ens nådde fram till något konkret mål siffersatt med något konkret årtal utan bara en ambition om att vi borde minska koldioxidutsläppen med 25 procent till 2020. Den socialdemokratiska retoriken är hög, men praktiken har historiskt varit en helt annan.
Nu tar också den svenska alliansregeringen igen ledartröjan i EU i diskussionerna om ett nytt klimat- och energiramverk. Vi har mycket att bidra med i de diskussionerna. Vi kan visa på att vi har smarta styrmedel. Vi har kunnat ställa om till mer förnybart och minskade koldioxidutsläpp och kombinera det med ökad ekonomisk tillväxt och - vilket är väldigt viktigt för Central- och Östeuropa i dagens läge - lägre elpriser. Vi kan visa att förnybar energi den svenska vägen med elcertifikaten faktiskt leder till lägre elpriser och lägre kostnader för energikonsumenterna. Den pusselbiten kommer att vara otroligt viktig för att vi ska kunna nå en ambitiös klimat- och energiöverenskommelse i EU i höst.