Herr talman! Börje Vestlunds interpellation går ut på att han kritiserar regeringen för att vi skulle ha tappat ledartröjan i Europa när det gäller klimat- och energifrågorna. Jag tror att ganska många höjer på ögonbrynen inför ett sådant påstående. Vi är många som kan konstatera att det finns få länder i EU, om ens något, som är lika progressiva och pådrivande i de här frågorna som Sverige. Det är därför regeringen och ett antal ministrar - jag själv, miljöministern, Europaministern och statsministern - vid ett flertal tillfällen framfört till kommissionen och i berörda ministerråd att EU måste höja sina klimat- och energiambitioner till 2030. Jag är glad att kunna notera att Sverige var ett av de första länderna som tog ställning till kommissionens förslag när det presenterades i januari.
I dag ser vi inga andra länder som har mer långtgående klimatambitioner i diskussionerna om ett nytt ramverk för 2030. Tvärtom ser vi att Sverige lyckats samla 13 länder i Green Growth Group bakom en linje där vi stöder det som kommissionen lagt fram. Inom den koalitionen finns det länder som dessutom kan tänka sig att gå ännu längre, inte minst när det gäller klimatet. Sverige är ett av dem.
Vid Europeiska rådets möte den 21-22 mars var Sveriges ambition att Europeiska rådet skulle ange den huvudsakliga inriktningen för EU:s klimat- och energipolitik till 2030 och redan nu fatta beslut om de övergripande målen. Det var den linje vi drev. Vi var därmed ett av de mest progressiva länderna. Få andra var lika tydliga som vi i Sverige. Men vi kunde notera att det fanns ett antal andra medlemsländer som i dagsläget inte alls är progressiva utan tvärtom tycker att processen måste få ta tid. De anser inte att det är någon brådska med att ha nya klimat- och energiambitioner.
Det visar på behovet av att Sverige inte bara är med och visar vägen genom att ha höga ambitioner, utan vi måste också ha förmågan att forma en kompromiss som EU:s övriga 27 medlemsländer är beredda att ställa sig bakom.
Den utveckling som vi de senaste månaderna sett i Ukraina och på Krimhalvön visar hur oändligt sårbara många av länderna är när de är så starkt beroende av rysk olja, och även av rysk gas, som ofta går i pipeliner via Ukraina. Det gäller inte minst länderna i Öst- och Centraleuropa men också en del av de mer utvecklade länderna i EU, till exempel Tyskland.
Vi i Sverige kan se att sättet att minska beroendet av rysk gas och olja är att fortsätta att bygga ut den förnybara energin och att öka energieffektiviseringen i hela samhället, framför allt på energiområdet. Det är det främsta och snabbaste sättet att trygga vår energiförsörjning och minska vår osäkerhet.
Problemet är att några av de länder i Öst- och Centraleuropa som skulle ha mest att vinna på att bygga ut den förnybara energin och öka energieffektiviteten också är de som är mest oroliga för nya mål, inte minst när det gäller förnybart. Det beror inte på att vi i Sverige inte varit med och lyft fram fördelarna, utan det beror på att de sett hur en del länder i Europa, dock inte Sverige, valt mycket dyra sätt att bygga ut den förnybara energin. Därför är länder som Polen, Ungern och andra oroliga för att en ökad utbyggnad av förnybart skulle leda till högre energipriser. Där kan vi i Sverige vara med och visa att det är tvärtom, att om man väljer rätt styrmedel kan förnybar energi leda till sänkta energikostnader och lägre elpriser.