Fru talman! Jag tycker att Johan Pehrson förenklar det hela med tanke på att det krävs rätt omfattande kontroller, som skjutprov, kontroll av lämplighet och förvaring, för att få sitt första, andra, tredje och fjärde vapen.
Skyttarna lägger ned stor omsorg om sina vapen. De skaffar sig utrustning och annat för att kunna skjuta så bra som möjligt. Vi har många toppskyttar här i landet som har kommit fram inom sportskyttet. Det är ungefär 160 000 enhandsvapen i landet som finns hos sportskyttarna.
Som jag sa tycker jag att det är rimligt att kräva att man är aktiv i en förening. Om man går ur föreningen eller slutar med verksamheten är det ju ett annat läge. Men så länge man är skytt är det orimligt att man vart femte år ska ompröva sina vapenlicenser. Dessutom ska det inte ske någon omprövning av innehav av vapen, utan det är licensen för varje enskilt vapen som ska omprövas. Det innebär att man ska försvara varför man måste ha kvar vapen nummer fyra när man har sex andra vapen i andra kategorier.
Det orimliga som uppstår när man jobbar med sportskyttevapen är att licensen för varje vapen ska omprövas vart femte år. Den här regeln kom till 2000. Dessförinnan fungerade detta bra.
Jag kan ju inte få svar på min fråga, så den får bli retorisk. Vi har inga problem med sportskyttarna och deras sportskyttevapen. Det finns möjlighet att kontrollera dem varje dygn, så det är inget bekymmer. Varför är vi så rädda för att betro dem med sina vapen, precis som jägarna har sina vapen?