Fru talman! Ja, då står vi här igen och diskuterar vapenfrågor. För vilken gång i ordningen vi diskuterar just implementeringen av EU:s vapendirektiv låter jag vara osagt, men det är i sanning en märklig följetong i denna kammare.
För min egen och eventuella lyssnares skull ska jag rekapitulera lite. År 2017 antog EU ett nytt vapendirektiv. De olika åsikterna om Sveriges vapenlagar uppstod inte då, men det blev definitivt värre.
Ibland tror jag att regeringen anser att ju fler vapen som finns i samhället, desto mer ökar kriminaliteten. Men så är inte fallet. Alla Sveriges medborgare skulle kunna ha varsitt vapen om alla skötte sig och använde det till vad det är avsett för, det vill säga till jakt, målskytte eller samlarändamål. I princip är det den lagliga användningen av vapen.
De illegala vapen som används av kriminella kommer mestadels från andra håll, till exempel från krigshärdar. Oavsett vilka lagar vi förändrar här i kammaren kommer en grovt kriminell aldrig att söka licens för sitt vapeninnehav.
Måhända var det detta feltänk som gjorde att EU hamnade snett när man formulerade det nya vapendirektivet. Efter de fruktansvärda terrordåden i Paris behövde man visa politisk handlingskraft, men man träffade bredvid målet.
Fru talman! De lagliga vapnen är inte problemet. De laglydiga vapenägarna är inte de som ska klämmas åt. Ändå blir det ofta effekten av regeringens förslag. Detta fortsätter att ske, trots att en bred majoritet i Sveriges riksdag tydligt har uttryckt vad den representerade folkviljan önskar.
Centerpartiet var emot vapendirektivet då, och vi är emot det som föreslås nu. För sakens skull ska jag påminna om hur våra folkvalda röstade i EU-parlamentet när det begav sig.
De som röstade nej var Sverigedemokraterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna. De som röstade ja var Socialdemokraterna, Moderaterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Jag tycker att de partier som ställde sig bakom vapendirektivet i EU-parlamentet också har ett särskilt ansvar för implementeringen.
Fru talman! Vad innehåller då regeringens förslag till implementering? Trots att jag själv jagar är detta ingen vardagsläsning. Något mer tekniskt får man leta efter. Det görs tolkningar, och kunskap om olika länders vapenlagar är ett måste i jämförelsesyfte. Varje kommatecken är viktigt i denna proposition.
Jag skulle därför med varm hand vilja lämna över det till dem som kan detta bättre, till exempel på Justitiedepartementet. Jag skulle lita på att de för en rak, öppen och ärlig dialog med dem som har ett intresse av detta, det vill säga jägare och sportskyttar.
Men det verkar inte ha blivit så, och jag återkommer till vad det kan bero på. Jag är dock förundrad över hur olika man kan tolka det som står i EU:s vapendirektiv och vad som egentligen menas med att det ska implementeras på miniminivå - vilket alla tycks vara överens om.
Låt mig ta några exempel. Tillstånd för magasin för halvautomatiska vapen som kan laddas med fler än 20 eller 10 patroner behövs inte för målskyttar. Men enligt vissa är det inte nödvändigt alls, för som vi har hört handlar det om en gränsdragning mellan formuleringar om ändamål med magasinet eller huruvida det hör till vapnet man har tillstånd för. Det ska i sammanhanget sägas att ett magasin i sig är en låda med en fjäder i, och det är svårt att reglera.
Regeringen vill också lägga till fler vapentyper i kategori A, det vill säga farliga vapen. Nej, säger andra, det behövs inte alls. EU reglerar användning av vapen, magasin och ammunition, inte innehav. Här uppstår till exempel problem för målskyttar vid tävlingar och resor till och från tävlingar.
Regeringen menar att det behövs en utökad registerföring. Nej, säger andra.
Regeringen säger att det behövs en reglering av vapenmäklarverksamhet på samma sätt som för vapenhandlare. Nej, menar andra. Vapenmäklare måste i dag vara registrerade som vapenhandlare, så de omfattas redan av dessa restriktioner.
Vad tycker andra ska införas? En del tycker att uppgifter ska sparas i vapenregistret i 30 år i stället för 20 år. Det hittar jag inte i regeringens förslag.
Vad måste vara kvar enligt regeringen? Utökning av märkning av vapen, inklusive historiska vapen. Nej, det måste det inte alls, säger vissa. Det finns ett undantag som kan utnyttjas.
Regeringen vill också ha kvar femårslicenserna. Nej, säger jag och många med mig. De behöver inte vara kvar utan kan tas bort.
Låt mig uppehålla mig lite vid femårslicenserna. Trots att regeringen i propositionen i princip säger att den dagliga registerkollen mot belastnings- och misstankeregister är godtagbar enligt EU:s ändringsdirektiv väljer regeringen ändå att föreslå att de ska behållas. Här går man emot riksdagens upprepade beslut om motsatsen.
Det är en skarp text från utskottet: "Med hänsyn till regeringens inställning till tidigare tillkännagivanden anser utskottet vidare att det finns skäl att göra ett skarpare och i tiden bestämt tillkännagivande." Smaka på det, mina vänner. Det kan inte bli skarpare.
Fru talman! Det här ger en känsla av, ja, jag vet inte vad. Har vi alla bristande förmåga att lyssna? Är det så att experterna på departementet är ovilliga att lyssna? Eller är vi som yrkar avslag så inkompetenta att vi inte kan läsa vad som står i direktivet? Sanningen ligger förstås någonstans mitt emellan, och jag konstaterar att kammaren kommer att få diskutera frågan om implementeringen av EU:s vapendirektiv ännu en gång.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på regeringens proposition.