Fru talman! Margareta Viklund har frågat hur re-
geringen avser att sätta press på Serbien för att frige
de kosovoalbanska fångarna i serbiska fängelser, om
regeringen kan villkora det humanitära biståndet till
Serbien med frisläppande av de kosovoalbanska
fångarna, om regeringen planerar att föra upp frågan i
säkerhetsrådet samt om regeringen avser att arbeta för
en ändring av Genèvekonventionen angående krigs-
fångars behandling till att omfatta även personer som
tagits till fånga vid inbördeskrig.
Jag vill börja med att betona att regeringen ser
med mycket stort allvar på frågan om behandlingen
av frihetsberövade kosovoalbaner i Serbien. Detta är
utan tvekan en av de mest omstridda frågorna i Ko-
sovo efter kriget. Från vissa håll hävdas att antalet
fängslade skulle uppgå till 5 000. Den internationella
Röda korskommittén (ICRC) har en viktig roll i detta
sammanhang och har hittills identifierat omkring
1 600 fångar.
Margareta Viklund har rätt i att det kan vara svårt
att juridiskt klassificera alla kosovoalbaner i serbiska
fängelser. Kosovo är en del av Förbundsrepubliken
Jugoslavien (FRJ). Det är således svårt att på princi-
piella grunder hävda att samtliga kosovoalbaner,
enbart med hänvisning till etnisk tillhörighet, med
automatik bör friges från serbiska fängelser. Många
kosovoalbanska fångar i Serbien har dock uppenbar-
ligen varit frihetsberövade under lång tid, under svåra
förhållanden, utan rättegång och utan tillgång till
försvarsadvokat. Detta förfarande är naturligtvis oac-
ceptabelt och fördöms kraftigt av regeringen.
Från det internationella samfundets sida har FN:s
kommissarie för mänskliga rättigheter, UNHCHR, en
sammanhållande funktion på detta område. MR-
kommissariens kontor i Belgrad driver aktivt frågan
mot serbiska myndigheter direkt på platsen.
UNHCHR-kontorets chef i Belgrad är också ordfö-
rande i en särskild kommission för fångar och sakna-
de personer som upprättades sommaren 1999. Kom-
missionen, som representerar ett brett politiskt och
civilt spektrum i Kosovo med deltagande av både
serber och albaner, arbetar med att kartlägga dessa
personers öde och agerar gentemot myndigheterna.
Kommissionen har ett politiskt mandat från Kosovos
transitionsråd (KTC). Sedan kommissionen bildades
har över 250 fångar frigivits.
Frågan om ett internationellt initiativ för att öka
fokuseringen på denna viktiga fråga och den separata
men relaterade frågan om saknade personer har tagits
upp från olika håll. Man har bl.a. föreslagit utnäm-
nande av en särskild utsänd representant. Sverige
ställer sig positivt till att initiativ i den riktningen
undersöks och är berett att bidra till detta.
Sverige stöder MR-kommissarien och Internatio-
nella rödakorskommittén i deras arbete med denna
svåra fråga. Våra möjligheter att agera direkt genom
säkerhetsrådet begränsas kraftigt av att Sverige inte
längre är medlem i rådet.
På frågan om villkorande av det humanitära bi-
ståndet vill jag bara betona att humanitärt bistånd ges
till behövande människor oavsett vilken regim de
lever under. Detta är en fundamental princip för all
humanitär verksamhet som Sverige starkt driver.
Genèvekonventionen är i första hand inriktad på
internationella konflikter. Konventionens protokoll 2
är dock tillämpligt i fallet Kosovo. Detta är visserli-
gen något mindre långtgående än protokoll 1, men
anger ändå grundläggande regler för behandling av
frihetsberövade personer i samband med väpnad
intern konflikt. Protokollet har biträtts av Förbunds-
republiken Jugoslavien.