Herr talman! Jag kommer i mitt anförande att ta upp de delar av betänkandet som handlar om diskrimineringsfrågor, och lite senare kommer min partikollega Tina Acketoft att komma tillbaka till de frågor som handlar om jämställdhetspolitik, och jämställdhetslagstiftningen specifikt.
Diskriminering är ett ord som ibland lever sitt eget liv. Ibland hör man det användas lite slarvigt, som att man säger att man är diskriminerad när man inte blir tagen på allvar eller när den som inte får igenom sin vilja tycker att det är diskriminerande. Jag tycker att det är väldigt viktigt att slå fast att diskriminering är någonting mycket allvarligare än så.
Diskriminering handlar om de situationer när människor förnekas rätten att bli bemött för den man är och i stället bemöts, sorteras, utifrån andras föreställningar om grupper, om kategorier och om normer som gör att man sorterar människor i dem som är innanför och dem som är utanför.
Diskriminering hänger väldigt mycket ihop med vilka dolda värderingar som finns i vårt samhälle, om vad som är normen och vad som faller utanför normen, vilka som är innanför och vilka som är utanför, vilka som har makten och vilka som kanske kan få tillträde till den men på villkor att de som har makten delar med sig.
Därför handlar väldigt mycket av diskrimineringsfrågorna i grunden om att synliggöra de osynliga hierarkierna, som jag tror att vi alla bär med oss på ett eller annat sätt. Diskrimineringen beror på värderingar i samhället, men de värderingarna finns inte utanför människor. De finns och de syns i det dagliga mötet mellan människor. Det är där som diskrimineringen tar sig uttryck.
Det visas till exempel i att människor med höga utbildningar från länder som ligger långt bort från Sverige inte får sin kompetens tagen på allvar, medan man tar för givet att en person som kanske har en lägre utbildning i Sverige har en kompetens som ska tas mer på allvar.
Det visas genom de normer för vilka meriter och vilken kompetens som gäller när det verkligen är allvar och som gör att det fortfarande är en förkrossande övervikt män som rekryteras till vissa ledande uppdrag.
De här normerna syns när det visar sig att funktionshindrade blir bortsorterade både från arbetslivet och från andra delar av samhällslivet, därför att omgivningen tar för givet att de inte behöver tas på allvar på samma sätt som andra människor.
Att motarbeta diskriminering och vara kompromisslös i kampen mot diskriminering är att försvara alla människors lika rättigheter. Det är just för att den rätten inte ska bli den starkes rätt eller rätten för den som redan är innanför som vi behöver en stark och fungerande diskrimineringslagstiftning.
Jag är glad över att vi i kammaren i dag är rätt så överens om att Sverige behöver en diskrimineringslagstiftning och att vi behöver ett lagskydd som gör att individen har rätt att få upprättelse när man blir utsatt för diskriminering.
Det är tyvärr inte speciellt länge sedan den grundfrågan var ganska kontroversiell också i den här kammaren. När jämställdhetslagen drevs igenom och när Jämställdhetsombudsmannen tillkom var det långt ifrån okontroversiellt. Tvärtom var det resultatet av en hård politisk strid som gjorde att det kunde bli verklighet under de borgerliga regeringsåren på 70-talet. De kommande reformerna på 80- och 90-talen var inte heller okontroversiella.
Många av de frågor som tas upp i det här betänkandet gäller frågor där alla har väntat på Diskrimineringskommitténs betänkande. Diskrimineringskommittén fick för nästan fyra år sedan, om jag räknar rätt, i uppdrag att göra den samlade översyn av diskrimineringslagarna som vi alla har väntat på och alla har efterlyst.
I likhet med den föregående talaren tycker jag att det är väldigt synd att utskottets majoritet avstår från tillfället att göra vissa tydliga ställningstaganden om de principer som vi vill att det här arbetet nu ska leda vidare till. Vi behöver till exempel äntligen bli kvitt dagens lapptäcke av diskrimineringslagar som inte är samordnade, och vi behöver en stark, sammanhållen och gemensam diskrimineringslag för alla diskrimineringsgrunder.
Jag tycker också att det hade varit bra om riksdagen hade tagit tillfället att säga att vi också behöver en gemensam ombudsman mot diskriminering, just för att se till att all diskriminering behandlas som ett sammanhållet problem och den enskilde också får lättare att veta vart han ska vända sig.
Diskrimineringskommitténs förslag innehåller saker som Folkpartiet välkomnar, men också saker som Folkpartiet är starkt kritiskt till. En sak som vi välkomnar är till exempel att man i sitt förslag breddar diskrimineringslagstiftningen till att också omfatta könsidentitet och ålder. Det hade varit välkommet om vi i dag också hade kunnat få ett ställningstagande från kammaren i de frågorna, men vi får anledning att återkomma där också.
Ändå vill jag passa på tillfället att säga att jag inte tror att vi ska nöja oss med de frågor som nu har hamnat i Diskrimineringskommitténs betänkande och som Regeringskansliet, och den regering som sitter efter valet, sedan får gripa sig an och jobba vidare med.
Menar vi allvar med att bryta med de dolda hierarkierna och försvara människors lika rättigheter på alla samhällsområden måste vi också titta på annan lagstiftning, som inte ligger på vårt utskotts bord. Om talmannen tillåter vill jag passa på tillfället att säga att vi också har diskrimineringslagstiftning inom till exempel det straffrättsliga området. Där har Folkpartiet begärt en översyn av de regler som handlar om etnisk diskriminering och de speciella åtalsbestämmelser som gäller vid förolämpning och förtal med anspelning på etnicitet eller homosexualitet, för att ta några exempel.
Likadant skulle man behöva stärka det konstitutionella diskrimineringsskyddet, som förbjuder viss form av diskriminerande lagstiftning, men inte all form av diskriminerande lagstiftning. Det får vi återkomma till i annat sammanhang.
Det finns, som sagt, några frågor där det är viktigt att vi borde kunna komma vidare. Jag tycker, i likhet med föregående talare, att det är viktigt att vi ser till att en verksamhet med anonyma ansökningshandlingar blir verklighet så fort som möjligt. Jag tror att det är viktigt att se till att stat och kommun där går före och också erbjuder privata arbetsgivare de redskap som de behöver för att kunna använda dem i sin verksamhet, om privata arbetsgivare också vill delta i den här försöksverksamheten.
Jag tror att det är ett sätt, som är väl värt att pröva, för att se till att människor blir bemötta inte på grund av vad de heter, varifrån de kommer eller vilken ålder de har utan på grund av vilken kompetens de kan erbjuda och vilka meriter de har.
Just därför tycker jag att det är så extremt olyckligt att vi fortfarande har en debatt som handlar om att vi dessutom ska införa raka motsatsen till lika behandling, nämligen en positiv diskriminering, eller en positiv kvotering, som tas upp i en reservation från Miljöpartiet.
Vad man än vill kalla det handlar positiv särbehandling, eller rentav kvotering som det talas om här, om raka motsatsen till lika behandling. Det handlar om att sortera människor utifrån kategorier. Jag tror att det inte bara vore djupt olyckligt utan direkt skadligt för det fortsatta arbetet mot diskriminering om vi slog in på den vägen.
Jag är också väldigt förvånad över de resonemang som förs om att Sverige kan luta sig mot erfarenheterna från andra länder. Jag hoppas att vi får tillfälle att komma tillbaka till det i den kommande debatten. Jag är djupt förvånad och beklagar att den debatten fortfarande pågår.
Jag vill för tids vinnande, herr talman, inte yrka bifall till någon av de reservationer som Folkpartiet står bakom i det här avsnittet, men jag står givetvis bakom alla reservationerna.