Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 19 och 27. Jag nöjer mig med att yrka bifall till dem, och det är också de två jag kommer att beröra i mitt anförande, men först några ord om Diskrimineringskommitténs betänkande som ju är klart sedan tidigare.
Redan 1999, eller om det var på senhösten 1998, när vi antog en del nya lagar på diskrimineringsområdet medverkade vi kristdemokrater till skrivningar i arbetsmarknadsutskottet om att få en mer sammanhållen lagstiftning och samordning av myndigheterna. Redan då skrevs det in sådana uppdrag till regeringen. Det dröjde några år innan regeringen lyckades få fram direktiv till denna utredning. Det dröjde ännu fler år för utredningen att jobba. Den har nu kommit fram med ett imponerande, åtminstone till antalet sidor, betänkande.
Vi har sju lagar. Det är också intressant. Medan kommittén har arbetat har ett antal lagar tillförts. Vi har fyra myndigheter som ska jobba med de här sakerna. Diskrimineringskommittén skriver själv att det är svårt att överblicka alla lagar, och det är ett lapptäcke av lagar. Det är ett problem för dem som ska använda sig av lagstiftningen, både för företag, arbetsgivare, fackliga organisationer och självklart för enskilda människor. Det är alltså bra att det här betänkandet har kommit, och det är över lag bra tankar och förslag. Vi får nu avvakta remissbehandling och behandling i Regeringskansliet innan vi får ett slutligt förslag.
Det är också viktigt, tycker jag, att slå fast att vi behöver en tydlig lagstiftning som garanterar mänskliga rättigheter. Skydd mot diskriminering är en sådan mänsklig rättighet. Vi har stora problem. Det vet vi. Medan människor med invandrarbakgrund har en förvärvsfrekvens på drygt 60 % ligger den på nära 80 % för svenskar, och man tjänar ett par tusen kronor lägre i månaden i genomsnitt. Särskilt ser vi hur mycket svårare människor som är relativt nyanlända har att komma in på arbetsmarknaden.
Vad beror då den här diskrimineringen på? Självklart finns det inslag av ren rasism även i det svenska samhället, men det är kanske inte det stora allomfattande problemet, även om det är ett allvarligt problem där det förekommer. Det handlar mycket om det extrema normalitetstänkande som finns i vårt land. Och det handlar om arbetslivets utformning.
Normalitetstänkandet handlar om attityder och värderingar hos enskilda människor. Det handlar om arbetsgivare som ska sortera ansökningshandlingar och som hellre väljer den som uppfattas passa in i sammanhanget och som inte avviker. Det handlar om den som ska bevilja lån på banken och utifrån samma faktamaterial väljer att säga nej till låneansökan från Karim men ja till Sven-Eriks låneansökan. Det handlar helt enkelt om hur vi värderar vad som är normalt och passande i sammanhanget och ordet kompetens som vi ofta lägger in mycket subjektiva värderingar i.
Det här tror jag måste brytas. Det handlar om enskilda personers aktiva handlingar i varje valsituation, men det handlar självklart också om hur vi jobbar med detta på ett större plan.
Det handlar om kunskap om de här sakerna. Vi ska komma ihåg att vi i arbetslivet förlitar oss helt och hållet på relationen arbetsgivare och fackliga organisationer. Problemet ligger ofta i att normalitetstänkandet präglar både facket och arbetsgivaren. De enskilda kan plötsligt stå utan någon som talar för deras räkning.
Det leder oss till en annan sak. Det är att vårt rättsskydd är uppbyggt på att tvister i arbetslivet ska facket ta hand om, och det ska vara en fråga för Arbetsdomstolen. Den enskilde som vill driva en egen process har oftast inte i normala fall rättsskyddsförsäkringar som passar in och ett rättsskydd som gör att man kan driva sina mål. Det är ofta så att om man inte har facket med sig i sitt mål är man förlorad på förhand. Och Arbetsdomstolen har representanter som är partssammansatta och som kanske mer är fostrade i att tänka utifrån befintliga strukturer. En ny typ av arbetstvister får inte riktigt plats här. Vi kristdemokrater tror inte att lösningen är att flytta bort målen från Arbetsdomstolen, däremot, ungefär som Diskrimineringskommittén har tänkt, att ändra på sammansättningen i den här typen av mål.
Men det handlar också om hur vi får arbetslivet enklare för människor som kanske inte har de svenska traditionella förkunskaperna att komma in i arbetslivet. Det handlar om den som vill starta eget företag som möts av krångel som är jobbigt för en infödd svensk men som självklart är ännu värre för en människa som inte har de perfekta språkkunskaperna eller kan det svenska systemet. Ju mer regler och ju mer krångel i den svenska apparaten desto svårare är det självklart för en människa som inte har lärt sig detta från barnsben.
Det handlar om möjligheten att komma in i arbetslivet genom att få de enkla jobben från början för att komma in och bevisa sin kompetens och sin goda inställning och därmed få andra typer jobb. Här går vi faktiskt i motsatt riktning i Sverige. Vi krånglar till det ytterligare för människor att komma in på arbetsmarknaden. Vi diskuterar en lagstiftning om hur vi ska krångla till det ytterligare för människor att komma in på visstidsanställningar och säsongsanställningar. Vi gör det svårare för företag att anställa människor i turismbranschen och restaurangbranschen och den typen av jobb där många människor, inte minst med invandrarbakgrund, får sina första jobb. Vi väntar på förslag om lag om rätt till heltid som ytterligare gör det svårt för många att få in en fot på arbetsmarknaden. Och vi har medfinansieringslagstiftning i sjukförsäkringen som gör att arbetsgivaren blir mer och mer noggrann och väljer allt säkrare kort när man ska anställa. Det slår bland annat mot människor som har en kortare bakgrund i vårt land.
På punkt efter punkt går vi alltså i fel riktning när det gäller att öppna upp och underlätta för inträdet. Det bidrar till det som vi ser i statistiken, att människor med invandrarbakgrund tjänar mindre pengar, har lägre förvärvsfrekvens, lever mer på socialbidrag och hamnar i utanförskap. På den punkten händer det, som sagt var, ganska lite från regeringens sida. Det finns ett antal andra områden där man gör insatser, är på väg eller utreder och som man kan hoppas leder till goda resultat. Men i de grundläggande frågorna finns det oerhört mycket kvar att göra.
Herr talman! Får jag också nämna några ord om jämställdhetsfrågorna som finns i det här. Vi väntar, som sagt var, på ett annat betänkande som handlar om jämställdhetspolitikens mål. Det kommer om några veckor att diskuteras i den här kammaren. Men det som finns upptaget i det här betänkandet handlar mycket om hur vi ska få ett arbetsliv som bättre fungerar ihop med jämställdhet, familjeliv och föräldraskap.
Det är en viktig sak för oss kristdemokrater hur vi ökar möjligheterna för enskilda människor, för män, kvinnor och familjer att få vardagen att gå ihop med familjeliv, barn och förvärvsarbete. Det finns två stycken huvudstrategier här. Den ena är att styra in alla människor i samma fålla för att få de eftersökta effekterna på slutet. Vi kristdemokrater säger att det måste vara en annan politik som gäller. Ge människor så stor verktygslåda som möjligt! Ge dem så många verktyg som möjligt så att de kan finna den lösning som passar just den enskilda människan, den enskilda familjen och de enskilda barnen!
Vi har många olika förslag i våra motioner, i detta betänkande men självklart också på andra utskottsområden. Det handlar också om att höja statusen på att vara hemma med barn och ta ansvar för barn och familj. Attityden i debatten är att den som tar ett stort ansvar för sina barn gör någonting fult och fel. Det fina är det traditionella förvärvsarbetet. Genom den opinionsbildningen och den attityden tror man att man ska få fler män att ta större ansvar för hemarbete. Jag tror att det är fel väg. Tvärtom. Om det är något vi vet att män är känsliga för är det för det som har status. Om man höjer statusen på hemarbete och arbete med barn lockar man också fler män att ta större ansvar. Jag tror att jag kan göra mig till tolk för många män i det uttalandet.
Det handlar självklart också om att ha en generös föräldraförsäkring. Det ställer vi kristdemokrater upp på. Vi vill dessutom höja taket. Här tar regeringen också steg i rätt riktning i de förslag som läggs fram.
Det handlar om att ge rätt till förlängd tjänstledighet, så att man kan ha kvar ett arbete och kanske kunna kombinera detta med en heltidsomsorg om sina barn under en längre tid än i dag.
Det handlar också om rätt till längre deltidstjänstledighet. I dag har man rätt att vara tjänstledig en fjärdedel av tiden till dess barnet är åtta år. Vi vill förlänga det till dess att barnet är tolv år.
Det handlar om våra förslag om barndagar, vårdnadsbidrag och liknande som i kombinationer kan passa den enskilda familjen och underlätta vardagen.
Det handlar om mer flexibla arbetstider. Det handlar om möjligheten att ta ut en del av semestern i form av förkortad arbetstid.
Det är förslag som har diskuterats och som finns i utredningar men som regeringen ännu inte har lyckats få fram.
Det handlar självklart också om att förstärka skyddet för föräldralediga. Och där kommer det nu äntligen förslag från regeringen. Men det har tagit ruskigt lång tid att få fram förslag som har legat färdiga och som det har funnits en politisk majoritet för sedan lång tid tillbaka. Och det är märkligt att denna regering ibland är så oerhört senfärdig, särskilt när det gäller frågor som är ganska oproblematiska i politisk och juridisk mening.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 19 och 27 och återkommer förhoppningsvis med övriga frågor i debatten.