Herr talman! Vi debatterar nu betänkande UU13
Globalisering och internationellt ekonomiskt samarbete
. Få begrepp kan tolkas och uppfattas på så många olika sätt som just begreppet globalisering. Vem vi är och varifrån vi betraktar världen avgör hur vi ser på globaliseringen. Det som för den ene är en ny affärsmöjlighet att exportera en vara är för den andre ett fördjupat ekonomiskt förtryck. Det som för den ene är en möjlighet att med sin ryggsäck resa världen över och twittra är för den andre en skranglig båt på väg över Medelhavet.
Vilket perspektiv de borgerliga partierna i sitt betänkande utgått från är inte speciellt svårt att se. Man skriver i betänkandet bland annat att globaliseringen "har skapat nya möjligheter såväl för individer och företag som för idéer och information att fritt röra sig över gränserna". Jag tror inte att Ingvar Kamprad och andra välbärgade svenskar har några problem att känna igen sig i den beskrivningen. Men fråga en småbonde i Mali eller en flykting från Afghanistan om de skulle hålla med om att de under de senaste åren sett en process som skapat nya möjligheter att röra sig fritt över gränserna. Jag tror knappast att de skulle hålla med om beskrivningen. Det visar vilket perspektiv man utgår från när man diskuterar globaliseringen.
Det är inte förvånande att de borgerliga partierna väljer att hylla en utveckling där fria marknadskrafter får ökat spelutrymme, där vinstintressena sätts före allmänintressena och miljöintressena och där makten flyttas från de demokratiskt valda församlingarna in i de slutna styrelserummen hos riskkapitalisterna.
Mer förvånande är att vi har en borgerlighet som vägrar att se världen. Man ser inte misslyckandet för den politik man fört, de nyliberala dogmernas politik, när det gäller globaliseringen. Åk till Nigerdeltat och besök de småbönder som får se sin mark förgiftas av de globala multinationella oljebolagen samtidigt som dessa plockar ut miljardvinster till sina huvudkontor i Europa. Åk till Angola, ett av de länder som haft absolut högst tillväxt i världen de senaste åren. Vinsterna från denna tillväxt har tillfallit en ytterst liten minoritet i huvudstaden medan vanliga angolaner fortfarande lever i djupaste fattigdom.
Vi ser den utvecklingen också i vårt eget land. Vi behöver inte åka till Afrika för att se globaliseringens baksida. Åk runt i de svenska bygderna och besök de orter där vi fick se nedläggningar under finanskrisen, där vi fick se hur beslut avgörande för människors vardag och arbetstillfällen fattades högt över deras huvuden och utan möjlighet till insyn eller inflytande.
Herr talman! Globalisering är både en verklig process och en ideologisk process. Den är verklig i den bemärkelsen att ekonomin sedan århundraden är global och tenderar att bli alltmer global. Den är verklig också genom att vi sett en fantastisk teknisk utveckling som gjort att den del av världsbefolkningen som har tillgång till dessa tekniska framsteg fått möjlighet att utbyta information och kunskap på ett sätt vi aldrig tidigare sett på vår jord. Men när vi hyllar twittrandet och "facebookandet" i Nordafrika ska vi komma ihåg alla de människor som lever på denna planet och aldrig har ringt ett telefonsamtal. För alltför många är denna tekniska revolution fortfarande någonting främmande.
Det är viktigt att understryka att när det gäller globalisering har det inte skett enligt en naturlag. Det är inga osynliga händer som flyttat makten från demokratiska arenor till de multinationella företagens slutna styrelserum. Det är inga osynliga händer som systematiskt befriat riskkapitalister från demokratisk styrning, reglering och ansvarsutkrävande. Och det är knappast heller någon osynlig ande som sett till att man i land efter land genomfört privatiseringar där sektor efter sektor öppnats upp för de kortsiktiga vinstintressena som fått ersätta allmänintressena. Denna utveckling må i Sverige beskrivas som något från ovan givet, men det är ett resultat av medvetna politiska beslut - även i denna kammare.
Globaliseringen beskrivs som en ömsesidig process med ett globalt utbyte frikopplat från allt vad maktrelationer kan heta. Om vi tittar ut över världen ser vi dock att globaliseringen i realiteten fungerar tämligen enkelriktat. Bakom den nyliberala retoriken om ökat utbyte har det skett en tydlig förskjutning av makt och resurser från de fattiga till de rika, till ett fåtal länder och ett fåtal händer.
I vår reservation skriver vi från Vänsterpartiets sida hur de 350 största företagen står för 40 procent av den globala handeln samtidigt som vi ser att kontinenten Afrikas handel och export minskar som andel av den totala världshandeln. Vi skriver i vår reservation att 87 av de 100 största företagen har sitt säte i USA, Japan och EU. Samtidigt har en lång rad utvecklingsländer i dag en reell avindustrialisering. Företag utkonkurreras.
Världen över ser vi en ökad arbetsdelning och en ökad specialisering mellan och inom länder. Det sker mellan fattiga och rika, men det sker också mellan män och kvinnor. I dagens världsordning ser vi en arbetsdelning där kvinnor ska utföra de tyngsta arbetena till de lägsta lönerna och med den sämsta arbetsmiljön. Den kanske allra smutsigaste baksidan av det som kallas ekonomisk globalisering är de drygt 5 200 exportfrizoner som finns världen över. Där finner vi de vidrigaste arbetsmiljöerna, de lägsta lönerna och de sämsta möjligheterna att organisera sig fackligt och kräva sina rättigheter. Av de 42 miljoner människor som arbetar i exportfrizonerna världen över med att sy våra T-shirts, väskor och jympadojor är 80 procent kvinnor.
Detta är baksidan av den nyliberala frihandel som de borgerliga partierna förespråkar. I deras nya sköna värld ska i realiteten syds fattiga kvinnor med värkande ryggar, förslitna leder och andningsbesvär garantera ständigt nya försäljningsrekord av kläder och skor i den svenska handeln.
Herr talman! På samma sätt som vi sett en utveckling som drivits av politiska beslut skulle en annan utveckling kunna vara möjlig. Man skulle kunna öppna upp styrelserummen för insyn. Makten över finansmarknaderna skulle kunna flyttas tillbaka i de folkvaldas händer. De internationella finansinstitutionerna, såsom Internationella valutafonden och Världsbanken, skulle i grunden kunna demokratiseras och reformeras och skatteparadisen stängas ned.
Handelns regler skulle kunna göras rättvisa, och de rika länderna och de multinationella företagen skulle kunna tvingas ta sitt ansvar för klimatförändringarna. Det saknas inte möjligheter att göra globaliseringen både demokratisk, rättvis och jämlik. Det som saknas i dag är den politiska viljan att göra det.
Centralt i arbetet med att göra globaliseringen rättvis och demokratisk är också vi får en omfördelning av makt, från rika till fattiga, från män till kvinnor, från multinationella företag till nationella, demokratiskt valda parlament. Därför behövs det, som Bodil Ceballos också lyfte fram tidigare, rättsligt bindande och globala regelverk för företag. Det har vi också tagit upp i en gemensam reservation från Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Vi behöver också värna de fackliga rättigheterna. Till och med Världsbanken, en källa jag som vänsterpartist sällan hänvisar till, har i åtskilliga rapporter visat att fungerande fackföreningar och kollektivavtal i ett land bidrar till lägre arbetslöshet och lägre inflation, högre produktivitet och snabbare anpassning vid ekonomiska kriser. Det gäller i Vietnam och El Salvador och självklart också i Sverige.
Sverige skulle kunna spela en central roll i att vända globaliseringen i en positiv riktning. Vänsterpartiets mål är därför klart. Vi vill se en solidarisk globalisering av rättvisa, jämställdhet och demokrati. Därför vill jag yrka bifall till reservationerna 1 och 9.
I detta anförande instämde Valter Mutt (MP).