Fru talman! Kerstin-Maria Stalin har frågat mig
hur jag tänker handskas med vissa uppgifter som
presenterades i ett TV-program den 4 oktober, Do-
kument inifrån, bl.a. om avvisning av en person från
Sverige till Ghana.
Jag är som bekant förhindrad att kommentera
uppgifter i ett enskilt ärende, men jag utgår givetvis
från att ansvariga myndigheter tillämpar relevanta
författningar på ett korrekt sätt. För det fall misstanke
skulle uppkomma om att felaktigheter har begåtts är
det emellertid en fråga för rättsvårdande myndigheter.
Några generella kommentarer vill jag dock gärna
göra. Sedan 1995 har en genomgripande reform ge-
nomförts vad gäller verkställighet av beslut om av-
visning och utvisning. Centralt i reformen är att hu-
vudansvaret för verkställigheter har flyttats över från
polisen till Migrationsverket, som därmed får hela
ansvaret från beslut till verkställighet i utlänningsä-
renden. I vissa fall får dock ärenden överlämnas till
polismyndighet för att genomföra en verkställighet.
Det kan gälla när polisens insats är nödvändig på
grund av att utlänningen har hållit sig undan och inte
kan hittas utan hjälp av polis eller när det på goda
grunder kan antas att utlänningen inte kommer att
lämna landet självmant och att tillgång till tvångsme-
del behövs.
Erfarenheterna av denna reform är positiva.
Asylmottagande och asylprocessen inkluderande ett
eventuellt avslagsbeslut och dess genomförande ses
nu ur ett helhetsperspektiv, och Migrationsverket får
bättre förutsättningar för att förbereda ett återvändan-
de än tidigare då ansvaret var uppdelat mellan verket
och polismyndigheten. I dag återvänder ca 80 % av
alla asylsökande självmant efter avslag på asylansö-
kan, vilket internationellt sett torde vara en hög andel.
Min bedömning är att en starkt bidragande orsak till
detta är den politik vi för avseende rättssäkerhet och i
andra avseenden gott flyktingmottagande och förbe-
redande för återvändande vid avslagsbeslut.
Kerstin-Maria Stalin tar även upp frågan till vilket
land en person som ansökt om asyl ska avvisas. Detta
är en sak som myndigheterna har att ta ställning till i
samband med prövningen av ansökan om asyl och i
enlighet med bestämmelserna i utlänningslagen. En
asylansökan avser skydd undan förföljelse för den
som lämnat sitt land och inte kan återvända dit. Det
ligger därför i en asylansökans natur att myndigheter-
na måste ta ställning till vilket land den sökande
kommer ifrån och, för det fall skyddsbehov inte anses
föreligga, vart avvisning kan ske. Avvisning ska i
normalfallet ske till hemlandet om inte vederbörande
kan visa att mottagande kan ske i annat land.
I det alldeles övervägande antalet ärenden sker
avvisning till vederbörandes hemland. Internationella
konventioner eller avtal kan dock innebära att avvis-
ning sker till ett land där vederbörande bott eller
vistats. Att avvisa eller utvisa en person till ett land
där han eller hon inte är medborgare, men där det
finns någon form av anknytning, förefaller rimligt
förutsatt att den asylsökande inte har några asylskäl
gentemot det landet.