Fru talman! En stark och oberoende granskning av regeringen och dess myndigheter är ett viktigt fundament i vår demokrati.
Riksrevisionen har med sitt grundlagsskyddade oberoende, med sina granskningsrapporter till riksdagen och med de uppdrag som ger dem i princip obegränsad möjlighet till insyn i offentlig förvaltning en helt unik och central roll för riksdagens kontrollmakt och därför också för vår möjlighet att utkräva ansvar. Det handlar också om allmänhetens insyn i det stora hela.
Kraven på både riksrevisor och på revisionen som myndighet är givetvis därför höga, och ansvaret är mycket stort. Att revisionen har en ledningsstruktur som fungerar väl, är effektiv och bidrar till att underlätta detta viktiga arbete är såklart avgörande för att Riksrevisionens resultat ska bli fullgott. Förutsättningarna att bedriva en god och oberoende riksrevision behöver vara så bra, stabila och tydliga som det bara går.
Ända sedan inrättandet av Riksrevisionen har frågan om ledningsstrukturen återkommande kommit upp för diskussion och utredning. Flera ändringar har gjorts sedan dess inom den befintliga ledningsstrukturen med det tredelade ledarskapet.
Efter 2008 års utredning gjorde man exempelvis en ansats att förändra de uppgiftsbeskrivningar som var och en av riksrevisorerna har för att på så sätt försöka minska de negativa konsekvenserna av det tredelade ledarskapet men ändå behålla de fördelar som jag tror att vi alla är överens om också finns.
De fördelar man har uttryckt har särskilt varit den breda kompetensen, det kollegiala utbytet och det ömsesidiga stödet. Men både 2008 och i 2018 års utredning kunde man konstatera att trots förändringarna och trots det arbete man har gjort har det visserligen blivit bättre, men nackdelarna med det tredelade ledarskapet väger fortfarande tyngre. Nackdelarna är alltså fler än de positiva fördelar som jag nämnde. Man har tyckt att det har varit svårt att komma överens, att man har haft en alltför svag beslutskompetens samt ett otydligt beslutsfattande och ansvarstagande. Myndigheten har också varit väldigt resurskrävande sett till både organisationen och den tid som behövs. Man har som sagt försökt att motverka detta på andra sätt inom befintlig ledningsstruktur. Det har haft viss effekt, men inte tillräckligt god.
Därför tycker vi från Moderaterna, och glädjande nog också en stor majoritet i riksdagens konstitutionsutskott, att förslaget och beslutet om endast en riksrevisor i stället för tre är väldigt bra.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens ledningsstruktur
Vi föreslår också, som har nämnts, att det ska finnas en ställföreträdande riksrevisor som ska få titeln riksrevisionsdirektör. Denna ska primärt ta hand om den dagliga administrativa ledningen vid myndigheten samt vid behov kunna gå in och leda och ansvara för granskningsrapporter. Riksrevisionsdirektören ska självständigt kunna besluta i dessa rapporter men även självständigt inleda granskningsrapporter i de fall riksrevisorn skulle anse sig jävig. Det finns alltså en viktig kontrollfunktion och ett viktigt komplement i förslaget om att ha en ställföreträdande riksrevisor.
För att stilla eventuell och obefogad oro för att förslagen i grunden skulle ändra Riksrevisionens oberoende vill jag nämna att båda dessa roller och myndigheten som helhet lyder under riksdagen och såklart inte under den regering som de ju granskar.
Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag.