Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 16 som berör mäns våld mot kvinnor och reservation 27 om sommaraktiviteter för barn.
Detta motionsbetänkande tar som många redan har sagt upp väldigt många olika frågor. Jag kommer främst att ägna mig åt två. Det gäller försörjningsstödet och mäns våld mot kvinnor. Vi kommer snart att ha en debatt i riksdagen om missbrukarvården. Vi har fått ett förslag från regeringen som vi håller på att skriva motioner på.
Fru talman! När det gäller frågor om det vi förut kallade socialbidrag och som vi nu kallar ekonomiskt bistånd eller försörjningsstöd är det några frågor som är viktiga att ställa sig.
Den första tycker jag handlar om varför människor har försörjningsstöd. Ja, de allra flesta har det för att de är arbetslösa eller sjuka och för att de inte har kommit in i våra trygghetssystem. Socialstyrelsen säger i sin senaste lägesrapport - man gör en sådan varje år - att enskilda personers behov av ekonomiskt bistånd beror på strukturella faktorer i samhället, till exempel hur arbetsmarknaden ser ut och hur trygghetssystemen är utformade. Är arbetslösheten hög är det svårare att få jobb. Är det dyrt att vara med i a-kassan och svårt att kvalificera sig hamnar man i stället på försörjningsstöd. Vi har en sjukförsäkring där man kan hamna i stupstocken om man inte är frisk nog att jobba ett visst datum, och då kan man hamna på försörjningsstöd.
En annan sak som tas upp i de öppna jämförelser SKL och Socialstyrelsen nu har börjat göra ihop när det gäller försörjningsstöd är att väldigt många kommuner inte har hittat ett fungerande samarbete mellan arbetsförmedling, försäkringskassa, sjukvård och socialtjänst kring de personer som behöver stöd och kanske rehabilitering för att kunna ta ett jobb. Jag tycker att det är ganska självklart att det inte är de människor som går på försörjningsstöd som vi ska ställa allt tuffare krav på. I stället ska vi se till att vi har ett samarbete med de myndigheter som behövs för att vi ska kunna stötta personen, en fungerande a-kassa som är lätt att komma med i och en sjukförsäkring utan stupstock.
Den andra frågan jag tycker är viktig att ställa är vilka som tvingas leva på försörjningsstöd. Ekonomiskt bistånd är vanligast bland ensamstående kvinnor med barn. Nästan 25 procent av de ensamstående mammorna tvingas leva på försörjningsstöd. Det handlar om att man som ensamhushåll har svårare att få inkomsten att räcka till. Det kanske är svårt att jobba heltid, och man kanske inte får ekonomiskt stöd från barnens pappa. Man är den förälder som alltid får stanna hemma när barnet är sjukt.
I det läget väljer kanske arbetsgivaren till och med bort att anställa en ensamstående förälder om det finns andra att välja på. Frågan som inställer sig är då: Varför har vi inte rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid? Varför höjs inte underhållsstödet? Varför kan man inte få hjälp hemma när man har ett sjukt barn?
Den tredje frågan jag tycker är viktig att ställa gäller detta med att försörjningsstödet sägs vara något som är väldigt kortvarigt och akut - samhällets yttersta skyddsnät. Så ser det dock inte ut i verkligheten, och det är faktiskt verkligheten människor lever i. Vi vet att den grupp som lever långvarigt på försörjningsstöd ökar. Den grupp som lever på försörjningsstöd i tio månader och upp till ett år utgör lite mer än en tredjedel av dem som har ekonomiskt bistånd. De som lever på försörjningsstöd i tre år eller mer utgör en femtedel av dem som har försörjningsstöd.
Att leva på försörjningsstöd, vilket är en väldigt låg ekonomisk nivå, går kanske an att göra i två tre månader. Om jag lever på det år ut och år in är dock basvarorna slut, vinterkläderna har blivit utslitna, barnen har vuxit ur sina skor och det är en massa saker som fattas. Då blir det en ekonomisk utsatthet på ett helt annat sätt. Därför tycker jag, precis som Miljöpartiet och Socialdemokraterna gjorde, att det är dags att titta över hur det ser ut för de människor - inte minst barnfamiljer - som går på försörjningsstöd länge.
Vi kan nu också se att de socialsekreterare som arbetar alltmer slår larm. Man kan läsa en debattartikel av nätverket Ny bryter vi tystnaden i DN Debatt Stockholm i dag.
Socialsekreterarna säger att arbetsbördan blir allt större. De har allt mindre tid. De kan inte hålla handläggningstiderna, inte göra det jobb de behöver göra därför att de är för få i förhållande till arbetsuppgifterna. Det är ofta frågor om försörjningsstöd som man börjar med som socialsekreterare.
Det är viktigt att titta på internetfrågan. Det är en väldigt gammaldags syn att säga att människor som har försörjningsstöd inte ska ha rätt till internetabonnemang och inte ska kunna använda den nya tekniken.
Fru talman! Mäns våld mot kvinnor är den yttersta följden av den ojämlika maktstruktur som råder mellan kvinnor och män. Vi har 28 000 fall av misshandel i Sverige, i 75 procent av fallen är kvinnorna bekanta med förövaren. I nästan hälften av fallen begås våldet i hemmet. I 97 procent av fallen är förövaren man. Mörkertalet är väldigt stort. Det är bara 20 procent som kommer till polisens kännedom. Det är alltså 80 procent som aldrig kommer fram, som inte finns med i siffrorna.
Det är ett stort folkhälsoproblem. Vänsterpartiet har i flera år drivit frågan att vi ska ha ett nytt folkhälsomål som tar upp att minska mäns våld mot kvinnor. Kommunerna har enligt lagen skyldigheten att stödja våldsutsatta kvinnor och deras barn. Men det ser väldigt olika ut i olika kommuner. En del kommuner gör ett väldigt bra jobb, och andra är ingenting att visa fram som föredöme. Det ska inte vara så med kvinnors skydd att det beror på var de bor. Kvinnojourerna har väldigt olika stöd i olika kommuner. En del ser till att de har ett långsiktigt ekonomiskt stöd. Andra tycker i stort sett att man ska göra det här helt ideellt och gratis. Därför tycker vi i Vänsterpartiet att det ska finnas ett nationellt ekonomiskt grundläggande stöd till kvinnojourerna och har avsatt 200 miljoner till det.
Det hedersrelaterade våldet slår hårt mot unga flickor och kvinnor, men det drabbar också pojkar och män, inte minst pojkar och män som är homosexuella och bryter könsnormerna. I Stockholms stad har man tittat på det här. Det visade sig att var tionde 15-årig flicka och 4 procent av pojkarna lever med hedersrelaterade problem som begränsar deras liv. Den grundläggande orsaken för hälften av de flickor som omhändertogs i Stockholms stad var just hedersrelaterat hot.
Det är en mänsklig rättighet att välja vem man ska gifta sig med och tillåta sig själv att välja den man ska älska, välja utbildning och arbete, delta i skolans aktiviteter och inte få sitt liv begränsat på grund av kön, därför att man är en flicka eller en kvinna. Jag vill säga klart och tydligt att dessa kvinnors, flickors och pojkars liv i många fall hade varit ännu mer begränsat om de inte hade fått uppehållstillstånd i Sverige när de kom hit som flyktingar från länder med förtryck och krig.
Det måste till ett helt annat långsiktigt stöd, för många tvingas bryta med hela sin familj, hela släkten och alla bekanta för att undfly hoten. Det måste till mer kunskap i skola, socialtjänst, rättsväsen, och inte minst måste man kunna göra mycket bättre riskbedömningar av de hot som de här flickorna, och i vissa fall pojkarna, utsätts för. Det är självklart att tvångsäktenskap ska kriminaliseras, inga undantag ska göras.
När det beslutades om att det skulle göras dödsorsaksutredningar på kvinnor - det fanns det redan på barn - lyfte vi i Vänsterpartiet fram att man bör titta på de fall där det finns en hedersrelaterad kontext och när psykisk misshandel och tvång har gjort att unga flickor hoppat från en balkong eller kanske tagit livet av sig när det egentligen handlar om ett mord. Vi fick inte igenom det. Vi tycker att det är oerhört viktigt att de här fallen synliggörs och att man tittar på dem liksom på de andra fallen för att kunna förebygga och skapa kunskap så att det inte ska hända igen. Vi fortsätter att driva den frågan.
Våld mot papperslösa kvinnor är en fråga som jag har pratat om många gånger här. Det är den kanske mest utsatta gruppen av kvinnor som utsätts för våld därför att de inte finns. De kan inte gå till kvinnojourerna, om inte kommunen har tagit ansvar och är villig att betala. De vågar kanske inte gå till sjukvården, och de kan inte anmäla till polis. Att vara rädd och gömd, och nu ännu mer rädd därför att polisen jagar papperslösa, och dessutom behöva fly tillsammans med barn från en närstående man som utövar våld mot en, är en outhärdlig situation. Jag hoppas att det är fler än Vänsterpartiet och några partier till som kommer att driva den frågan så att det händer något. Jag är väldigt glad att regeringens samordnare Carin Götblad sade att hon i sitt arbete kommer att ha med frågan om våld mot papperslösa.
Gömda kvinnors situation hänger ihop med asylsökande kvinnors villkor. Det händer tyvärr att Migrationsverket ger avslag därför att man har för dåliga kunskaper om hedersrelaterat våld och vad det innebär. Ibland är det de kvinnorna som sedan tvingas gömma sig.
Fru talman! Alla våldsutsatta kvinnor har rätt till samhällets skydd och stöd. I dag osynliggörs mäns våld mot äldre kvinnor. Det måste bli en ändring där. Kvinnor med funktionsnedsättning kan i dag bedömas som mindre trovärdiga om det hänger ihop med en psykisk sjukdom eller en intellektuell funktionsnedsättning. Deras speciella situation med ett många gånger stort beroende finns det bristande kunskap om. Många jourer är inte tillgängliga. Kvinnor med missbruk kan råka ut för synpunkten: Vad väntar du dig om du umgås i de miljöer som du gör? Bli först nykter eller fri från narkotikaberoende så kan vi göra något. De prioriteras bort, som Q-jouren till stora delar har gjort här i Stockholm. Alla våldsutsatta kvinnor har rätt till skydd och stöd.
Vi vill stärka kvinnojourernas ekonomi. Vi avsätter resurser till utbildning av personal i kommuner och landsting och kräver att mäns våld mot kvinnor ska finnas med i relevanta yrkesgruppers utbildning. Vi vill ha en handlingsplan för våld mot äldre med ett tydligt genusperspektiv. Kvinnor med funktionsnedsättning ska få samma skydd och stöd som alla andra när det gäller tillgängliga kvinnojourer. Det ska finnas kunskap om deras problem. Kvinnor och unga flickor i situationer med hedersrelaterat våld måste, när de har omkommit, finnas med i de dödsfallsutredningar som görs.