Fru talman! När jag för knappt fem år sedan bestämde mig för att kandidera till riksdagen gjorde jag det med en förhoppning om att jag som gruvarbetare skulle få vara med och utveckla och driva vårt partis gruv- och mineralpolitik. Så blev det, och det är ett förtroende jag har varit och är oerhört tacksam över.
Inför dagens mineralpolitiska debatt, som är den här mandatperiodens sista, gjorde jag en snabb tillbakablick på tidigare års debatter och konstaterade att det finns mycket kvar att jobba med. Vem hade exempelvis anat, då i mandatperiodens början för snart fyra år sedan, att vi skulle tvingas hantera konsekvenserna av både en pandemi och ett bestialiskt krig i vårt närområde? Trots, eller på grund av, pandemin och Rysslands krig mot Ukraina har påfallande lite hänt på det gruv- och mineralpolitiska området.
I förra årets debatt sammanfattade jag läget genom att beskriva det med de travesterande orden: På gruvfronten intet nytt. Vad har hänt sedan dess? Jo, Sverige har fått en ny näringsminister som säger sig älska gruvor och en ny regering i vilken det gruvfientliga Miljöpartiet inte längre ingår. Därtill har en ny bearbetningskoncession på ett green field-område meddelats. Då talar vi naturligtvis om Kallak i min grannkommun Jokkmokk. Jag återkommer till det längre fram i mitt anförande, fru talman.
Efter att den här debatten har avslutats kommer NU25 Ett års förlängd giltighetstid för undersökningstillstånd att behandlas. Det är ett betänkande som helt och hållet är en konsekvens av coronapandemin, då det visade sig att utformningen av befintlig lagstiftning riskerade att stjälpa hela prospekteringsbranschen när pandemirestriktionerna infördes. Detta sätter fingret på en av de saker vi från Sverigedemokraternas håll framhållit som viktiga när vi talar om denna för svensk industri så viktiga näring, nämligen att vi behöver säkerställa att den lagstiftning vi har är robust och tål oförutsedda och extraordinära händelser.
Fru talman! Gruvnäringen är viktig. Vi tillverkar inte mobiltelefoner, höftledsproteser, järnvägar, kullager, flygplan eller kanyler av trä. Utvinning av metaller och mineral är och kommer under överskådlig framtid att vara en förutsättning för att vi ska ha exempelvis en tillverkningsindustri, en byggindustri och en infrastruktur värd namnet. Vad ska företag som Volvo, SKF, Bofors, Sandvik, SSAB med flera syssla med om de inte har tillgång till högkvalitativa råvaror? Hur många arbetstillfällen står på spel längs hela värdekedjan om inte gruv- och mineralpolitiken är funktionell och framåtsyftande?
Centralt i sammanhanget är tillståndsprocesserna. De är sannolikt den största stötestenen i sammanhanget, skulle jag vilja påstå. Hur galet det kan bli och hur omfattande konsekvenserna kan bli blev väldigt tydligt i frågan om kalkstensbrytningen i gotländska Slite. Ett nekat miljötillstånd riskerade att leda till nationell brist på insatsvaran cement på ett sätt som skulle ge upphov till närmast oöverblickbara samhällskonsekvenser. Läget var så allvarligt att regeringen tvingades agera. Det var naturligtvis både rätt och riktigt, men det säger någonting om hur våra tillståndsprocesser fungerar, eller inte fungerar.
Detta har bland annat lett till att Sveriges anseende som gruvnation har rasat. Mellan åren 2016 och 2020 sjönk Sverige från en 8:e till en 36:e plats på ansedda Fraser Institutes rankning över länder som internationella bolag anser att det är attraktivt att investera i. Jag kan sätta det i ett annat och kanske mer lättbegripligt sammanhang. År 2016 placerade vi oss i samma liga som USA, Australien och Kanada, men fyra år senare hamnade vi, föga smickrande, på ungefär samma nivå som Mali och Ghana.
Det här duger inte. Vi skickar ut fel signaler. Frågan om en gruvetablering i Kallak har hanterats extremt valhänt, och när bearbetningskoncessionen meddelades efter att ärendet legat på regeringens bord i åratal villkorades bearbetningskoncessionen med inte mindre än tolv villkor. Detta är unikt, och jag är rädd att vi i och med detta ser ett slags paradigmskifte.
För fyra år sedan förbjöds brytning och prospektering av uran, trots att man vet att uran är en markör för flera av de innovationskritiska metaller och mineral som i dag är hett eftertraktade. Nu fyra år senare, då det pågår ett vidrigt krig i Ukraina, och Europa gör allt för att bryta sig ur sitt beroende av rysk olja och gas, går regeringen fram med ett förslag om att förbjuda prospektering efter olja, kol och naturgas. Det kan tyckas vara en icke-fråga då någon sådan utvinning inte sker i Sverige. Men tajmningen är makalöst dålig, och signalerna till omvärlden om att Sverige är ett knepigt land att göra satsningar i är dessvärre tydliga.
Fru talman! Prospekteringsviljan har nämligen sjunkit. För några månader sedan kunde man läsa i medierna att antalet undersökningstillstånd i Sverige låg på en ny bottennivå. Det gäller trots skyhöga metallpriser och en mycket stor efterfrågan på många av de metaller och mineral som finns i den svenska berggrunden och trots att såväl EU som Sverige nationellt har framhållit att självförsörjningsgraden måste öka.
Jag håller med om den analysen. Självförsörjningsgraden måste öka. Vi har råvarorna bokstavligen under våra fötter, men vi förvaltar inte den vetskapen särskilt väl. I stället har vi i mångt och mycket gjort oss beroende av råvaror från länder där barnarbete är vanligt förekommande och från Ryssland. Det har sorgligt nog bidragit till att finansiera Putins krig mot Ukraina. Var och en i denna kammare måste fråga sig om denna omständighet är rimlig.
Sverigedemokraterna är tydliga. Vi tycker inte det. Vi tror på en stark inhemsk gruvnäring. Svensk gruvindustri är modern och befinner sig i teknologisk framkant. Den ger inte bara upphov till arbetstillfällen och skatteintäkter lokalt där brytningen sker utan har stor betydelse också för andra delar av samhället.
Svensk gruvnäring har en koppling till exempelvis akademi, fordonsindustri, telekombolag och maskintillverkare som bedriver en del av sin forskning och produktutveckling ute i verksamheten. I vissa fall ger de innovationer och den produktutveckling som sker i Sveriges gruvor upphov till såväl arbetstillfällen som exportintäkter, inte sällan inom områden som gemene man kanske inte har någon större kännedom om.
Till allt detta kommer, som jag tidigare nämnt, den produktion som vi alla förknippar med metaller och mineral: bilar, kullager, järnvägsräls, batterier, elledningar, medicinsk utrustning, byggmaterial och mycket annat.
Låt oss konstatera att om människan inte hade lärt sig att utvinna metaller och mineral och att förädla dessa hade vi i allt väsentligt fortfarande levt som stenåldersmänniskor. Det tror jag att få reflekterar över och att ännu färre vill.
Fru talman! Vad kan då vi i Sverige göra? Hur ska vi vända den nedåtgående trenden? Hur ska vi undvika att hamna i ett läge där riksdagens konstitutionsutskott på nytt riktar kritik mot regeringen för dess hantering av tillståndsprocesserna? Hur kan vi tackla de problem som näringen och stora delar av den politiska oppositionen återkommande pekar på?
Låt mig presentera några exempel. Vi skulle kunna börja med att revidera den befintliga mineralstrategin eller ta fram en ny och sedan tillämpa den.
Vi skulle kunna effektivisera tillståndsprövningarna, så att den sökande parten har en motpart som sköter statens samlade talan, ett så kallat one-stop shop-förfarande.
Vi skulle kunna tillämpa en ordning där man tidigt i tillståndsprocessen fastställer de underlag på vilka prövningen ska ske för att undvika att komplettering efter komplettering begärs in sent i processen.
Vi skulle kunna stärka SGU:s förmåga att utföra ett av de uppdrag myndigheten faktiskt har: att bedriva systematiserad kartläggning av malmpotentiella områden.
Vi skulle också kunna öka incitamenten för berörda kommuner att vilja ha en etablering genom att säkerställa att en större del av de värden som genereras faktiskt återförs dit. Därför föreslår Sverigedemokraterna en modell där fastighetsskatten för industrifastigheter och elproduktionsanläggningar tillfaller berörda regioner som ges i uppdrag att fördela pengarna.
Mycket av detta är sådant som vi har tjatat om här i debatt efter debatt. Om den politiska viljan hade funnits och om regeringen hade haft den genuina viljan att komma framåt hade det alltså varit fullt möjligt att börja utreda våra förslag för flera år sedan eller ännu hellre genomföra dem. Tyvärr ser jag inte att regeringen har den viljan fullt ut.
I höst är det val. Då är det förhoppningsvis dags för Sverige att på allvar skaka av sig det miljöpartistiska ok som den socialdemokratiska regeringen ännu bär på och för en ny, industrivänlig regering att ta vid. Då hoppas jag att vi påbörjar arbetet med att bättre värdesätta denna för landet så viktiga industri och skapar goda förutsättningar för den att växa.
Fru talman! Avslutningsvis står jag naturligtvis bakom Sverigedemokraternas tolv reservationer i betänkandet, men för tids vinnande vid voteringen nöjer jag mig med att yrka bifall endast till reservation nummer 28.