Fru talman, kollegor och åhörare! Det är kanske någon därhemma som tittar och lyssnar.
Vi debatterar näringsutskottets bestänkande om mineralpolitik. Vi står givetvis bakom alla våra reservationer. Men jag väljer att bara lyfta fram och yrka bifall till reservation 13, fru talman.
Det som är förändrat sedan två decennier tillbaka är att klimatfrågan blir en ödesfråga för många politikområden. Eller rättare sagt: Vi politiker måste ta hänsyn till olika avvägningar så att vi når klimatmålen, och det i sin tur påverkar våra beslut på många områden.
Mineralpolitik är inget undantag. När vi nu ska gå från fossilsamhället till förnybart och till det gröna, ja då behövs det ingredienser, som en bagare skulle uttrycka det, till att göra helheten. Då krävs det att man blandar in mineral av dessa olika ämnen som förekommer i naturen, liksom deras kemiska sammansättningar och kristallstrukturer.
Det krävs dock en gruva för att komma åt de ämnen som behövs i omställningen, och då blir det, återigen, självklart ett ingrepp i naturen och närmiljön. Här kommer olika intressen att kollidera, eller åtminstone bryta arm, om vems intressen som väger tyngst. Alla inser att mineral behövs, men ofta kommer man till slutsatsen: Ja, bryt - men inte här!
Det kom en verkligt bra nyhet i morse om att LKAB ska bygga en industripark som ska ta vara på biprodukter från järnmalmsbrytningen och utvinna bland annat fosfor och sällsynta jordartsmineral. Det är verkligen framåtsyftande och glädjande för Luleå och Norrbotten, vill jag påstå.
Den 14 december i fjol lämnade statsrådet Karl-Petter Thorwaldsson information till oss i utskottet och svarade på frågor om gruvnäringen i Sverige. Vidare informerade samma statsråd utskottet i år, den 5 april, om bakgrunden till regeringens beslut att tillåta bearbetningskoncession för den planerade järnmalmsgruvan i Kallak.
Jag kommer inte att ägna mitt anförande åt Kallak, men jag konstaterar det som jag brukar säga och som jag ofta har sagt i diskussioner på hemmaplan och i mitt parti: Om en fyndighet som den det rör sig om i fallet Kallak, som ligger i Jokkmokk, hade legat i till exempel Överkalix hade gruvan redan varit igång, vill jag påstå. Gruvan ligger bra till i naturen och geografin, men problemet är att den ligger i Jokkmokk.
Jokkmokk bidrar i dag till aktiebolaget Sverige, om jag kan kalla det så, med över 10 procent av Sveriges elförsörjning. Ändå är kommunen en av de fattigaste i landet. Är det rimligt? Är det konstigt att Jokkmokksborna tvekar när det gäller en gruva? När man skriver Jokkmokk, speciellt i den här stan och inom miljörörelsen, är det för övrigt ungefär samma sak som att skriva Sápmi. Det förpliktar givetvis också.
Att ta den här striden är alltså ofattbart, om ni frågar mig. Sedan är det ju bra och viktigt att veta att den här fyndigheten finns där, för vem vet - om 200 år kanske ortsbefolkningen som finns där själv hade sökt bearbetningskoncession för en gruva?
I betänkandet lyfts en del reservationer om tillståndsprocesser. Jag tycker inte heller att det är bra när ansökningar tar flera år eller ett decennium, och lika illa är det att en ansökan ligger hos regeringen i åratal. Oavsett vilket beslutet blir är det ju bättre för alla parter att man hostar fram vad man avser att göra.
Att vi ska ha snabbare processer är kanske relevant, men att börja göra om miljöprövningar till att bli lättare eller mindre omfattande kommer bara att leda till mer problem i framtiden. Det är jag övertygad om.
Jag kommer snart att berätta om gruvan i min hemkommun. Jag vill nämna att det när den som öppnade gruvan gick i konkurs första gången fanns 29 miljoner, tror jag att det var, som var till för återställning av allt som man hade åstadkommit och grävt upp. Men alla var överens om att en återställning av området skulle ha kostat minst 290 miljoner. Någonstans finns det alltså anledning att diskutera vad som krävs vad gäller säkerheten för återställning när man vill öppna en gruva.
Nåväl, fru talman! Gruvor behövs, och som jag har försökt berätta är behovet ett annat än för ett tag sen. Det beror på klimataspekten.
Jag kommer ju från en kommun där vi har en gruva, fru talman. Den kom till under solsken och pompa och ståt, och statsministern var där och luktade på malmkoncentratet och konstaterade: Här luktar det pengar. Sedan dröjde det bara en vecka eller två - jag tror att det var två veckor, men jag är osäker - innan gruvan var i konkurs.
Att öppna en gruva kräver stort kapital och långsiktiga investerare. När Northland, som gruvföretaget hette, gick i konkurs fanns det 13 miljarder i skulder - 13 miljarder! Att gruvan är igång i dag är egentligen något av ett mirakel. Man ska ha med sig att några investerare har förlorat mycket pengar och att det är tack vare dem som gruvan i dag finns och är i drift.
Sedan fanns det såklart driftiga personer som av andra orsaker kämpade för att gruvan skulle kunna öppna i stället för att till exempel anrikningsverket skulle monteras ned och säljas utomlands till skrotvärdet. Det skulle ha hamnat i Holland.
Fyndigheterna jag nu pratar om har varit kända i över hundra år. Jag tror att det var i slutet av 1800-talet som man provborrade första gången och visste om att malmkroppen fanns. Ändå krävdes det utveckling i anrikning och annan teknik innan det återigen blev intressant för några investerare.
Jag kommer så väl ihåg alla demonstrationsplakat på första maj på 70-talet, när jag var bara var en grabb. Man såg plakaten där det stod: Bryt Kaunisvaara, annars bryter vi ihop. Det var en valslogan för många partier, för man ville bryta den här malmen. Det har varit ett hopp som byarna runt fyndigheten har haft med sig i decennier och som handlar om att få arbetstillfällen och framtidshopp.
Jag kommer ihåg när gruvan hade öppnat och företaget bjöd på rundvandring i området och i dagbrottet med hjälp av en buss. Min far var då 90 år gammal, men som någon som under hela livet följt turerna kring fyndigheten och kampen för att få till en gruva ville han till vilket pris som helst se gruvan och dagbrottet. Trots att han var 90 bast var det inget annat än glädje och hopp han såg när han insåg att det nu var verklighet och att gruvan var igång. Att det sedan blev nedgång och nystart är ju en annan historia.
Att gruvan nästan unisont fick tummen upp av lokalbefolkningen var på grund av nedgång i decennier och kampen som förts - även den i decennier - för att få till arbetstillfällen och hopp via en gruva. Det är nog svaret på varför protesterna inte växte hos oss. Det var några personer som protesterade, men man gav nästan unisont tummen upp för gruvan.
Tillbaka till min reservation som jag yrkade bifall till, fru talman. I dag när gruvan i till exempel min hemkommun är i drift jobbar drygt 500 personer i kedjan för utvinningen. Det är helt fantastiskt och en räddning för vår kommun, vill jag definitivt påstå, samt innebär givetvis ett rejält tillskott till den kommunala ekonomin. Men vad händer om teknikutvecklingen i framtiden leder till att personalbehovet minskar till hälften, eller mindre än så - kanske en tiondel? Då blir det inte samma gynnsamma effekt för närområde och kommun. Kom ihåg det jag berättade om Jokkmokk!
Därför föreslår vi att mineralavgiften ses över, så att det blir mer kvar till regioner och kommuner av de värden som utvinns ur våra naturresurser. Avgiften borde helst vara regressiv, det vill säga att den blir lägre ju mer du förädlar. Vi måste se någonting annat i framtiden. I dag funkar det eftersom vi har en arbetskraftsintensiv produktion som ger pengar till kommunen, men jag varnar!
(Applåder)