Herr talman! Ledamoten Magnus Oscarsson och jag är sällan överens om sakfrågorna. Vi delar dock engagemanget, och när det kommer till jordbruksfrågorna och landsbygden brukar han vara en stark kämpe för att hela landet ska leva och att alla ska kunna bedriva sina verksamheter där de är.
Därför skulle jag vilja anknyta till det som jag tog upp förut i ett replikskifte, och det är att den politik ni för nu slår undan benen på de jordbrukare och lantbrukare som är längst ut i systemet. De ser till att bevara kulturlandskapet med öppna vidder. Det är fråga om att beta de så otroligt viktiga landskapen och visa det bästa av Sverige.
Jag tog tidigare upp ett räkneexempel, nämligen att de pengar som finns nu hos Västkuststiftelsen räcker till tre och en halv ko i ett reservat - om de ska ha vinterföda. Korna klarar av att beta ungefär 7 hektar. Ett av de mest populära reservaten, och det som är mest välskött, är Ramsvikslandet på 1 200 hektar. De tre och en halv korna kommer inte att klara sitt arbete. Det betyder att det blir en förbuskning, en utarmad biologisk mångfald och minskade förutsättningar för turism och lantbrukare som inte kan ha kvar sina djur.
Hur tänkte ni när ni gjorde så här, och kommer ni att göra något åt det?