Fru talman! Man kan inte sätta likhetstecken mellan att sänka hastigheten och att minska olycksrisken. Det måste göras med en viss logik så att det fungerar och själva begränsningen vinner respekt. Sedan bör trafikslagen separeras så långt det är möjligt. Fordonstrafik bör alltså separeras från cyklister och fotgängare.
Varje morgon när jag åker buss hit till riksdagen slås jag av att bussarna tas in på hållplatsläget över cykelbanan. De stannar vid hållplatsläget, där passagerarna går på och av, och sedan korsar de cykelbanan igen för att lämna hållplatsläget. Det är mer än en gång som jag har hoppat högt när cyklister kommer på utsidan och är på väg in under bussen.
Jag har ställt frågan till trafikborgarrådet här i Stockholm, hur det är möjligt att göra på detta sätt. Här måste vi med gemensamma krafter, oavsett om vi jobbar lokalt eller på riksnivå, arbeta för att få ett trafiksystem som fungerar och där man inte utsätter människor för fara genom att inte tänka hela vägen. Trafikslagen ska separeras så långt det är möjligt.
Sedan vill jag ta upp synfältsproblemen, som vi har diskuterat i dag. Det är inte per automatik så att en människa med begränsat synfält på exempelvis ett öga är en sämre förare. Detta finns det ett flertal exempel på. Man kan mycket väl köra bil under mycket svåra förhållanden trots att man har begränsad syn på ett öga. Det finns en yrkesförare som har haft åkeri och kört på bland annat Turkiet i 45 år utan minsta skada under årens lopp. Han har bevisat mer än en gång att han är duglig som förare, men nu är han utan körkort.
Jag noterar att jag inte fick något svar när det gäller polisen. Ja, de har fått ökade resurser, men detta faller inte ut i vägkontrollerna. Det är problemet.