Herr talman! Det var för väl att Johan Löfstrand kom före mig och satte debatten lite grann i sitt sammanhang. Jag hade tänkt dyka direkt ned i de allra grottigaste små detaljerna i miljölagstiftningen och miljöprövningssystemet och skrämma bort alla åhörare med en gång.
Men om det ändå är några kvar kan jag göra ett litet försök att i alla fall sätta den bredare bilden innan vi går in på detaljerna.
Miljöpolitik handlar i allra högsta grad om politik. Om vi förväntar oss att människor i sin vardag ska vilja göra de miljövänliga valen måste vi som politiker också se till att det finns förutsättningar för det. Det är inte så himla lätt att vara miljöhjälte om det är mycket dyrare och krångligare att göra de miljösmarta valen.
Men vi kan faktiskt förändra det. Vi kan använda skatter och andra ekonomiska styrmedel som ser till att det som är långsiktigt hållbart också blir kortsiktigt lönsamt. Vi kan se till att det lönar sig både för den vanliga människan och för företagen att ta fram de smarta produkterna som kommer att leda omställningen till ett grönare samhälle snarare än att det ska löna sig att köra på i gamla hjulspår som vi vet inte håller i längden.
Vi har också ett viktigt ansvar för miljöreglerna. Lite krasst är det så att det som är riktigt farligt inte ska vara tillåtet. Det handlar inte bara om att vi ska gynna det som är lite mindre livsfarligt, utan det ska bort. Ungefär så enkelt är det.
Den här debatten ska egentligen inte handla om den ekonomiska biten utan snarare om lagstiftningsbitarna, alltså om de verktyg vi har inom miljöjuridiken och miljöbalken som är vårt övergripande ramverk för miljölagstiftningen. Det är den jag nästan helt tänker fokusera på i den här debatten som egentligen är lite av en slasktrattsdebatt om allt som kallas övergripande miljöfrågor med mera. "Med mera" skalar jag alltså bort, så nu kör vi miljöbalken.
Miljöbalken kom till 1998. Vi hade förstås haft miljölagar även tidigare, men nu valde man att baka ihop de flesta av dem i en enda lag under samma paraply och med samma övergripande principer för hela miljöpolitiken.
Nu har det gått en tid sedan dess, nästan 15 år, så det börjar bli dags att stanna upp och fundera lite på om det blev som man hade tänkt sig. Nu är det en och annan under årens lopp som har stannat upp och funderat lite grann, och den ena efter den andra lyfter fram områden där man inte tycker att blev riktigt som man hade tänkt sig. En del saker har förstås ändrats, men mycket är också kvar.
Hur var det då tänkt? Jag var inte med när det begav sig, ska jag erkänna, så om det är någon här i salen som var med får ni hojta till om jag har missuppfattat saken.
Som jag har förstått det var tanken ungefär så här: Grunden är att om man ska starta en verksamhet som kan tänkas vara miljöskadlig ska man söka tillstånd för det. I den prövningen ska alternativa lösningar och möjligheter att begränsa negativa miljöeffekter undersökas och så ska nyttan vägas mot kostnaderna.
För att bli lite mer specifik kring tillståndsprövningen fanns det också idéer om att man skulle ha en samlad prövning i stället för att man tittar på olika delar för sig och missar hela överblicken. Det fanns tankar om att om inte den som bedriver verksamheten själv tar initiativ till att ompröva föråldrade tillstånd skulle myndigheterna göra det så att man har moderna tillstånd som är uppdaterade med hur vi ser på miljön allteftersom vi lär oss mer om den och utvecklingen går framåt och så vidare.
Man tänkte sig också att de här tillstånden skulle ha väldigt tydliga villkor så att det går att utkräva ansvar om de inte följs. För att det här ska fungera krävs inte bara att någon som vill driva verksamheten driver sin linje utan också att det finns en duktig och kompetent motpart som kan företräda allmänhetens intresse av en renare miljö mot verksamhetsutövarens intresse som är att bedriva verksamhet.
Sedan behövs det så klart också att den myndighet som gör bedömningen ska ha bra miljökompetens och allt sådant.
Hur gick det då med detta? I praktiken har det ifrågasatts om det här verkligen har funkat som det ska alla gånger. Jag kan ta några exempel. En del kanske ni känner till, en del inte. När det gäller LKAB:s gruva i Svappavaara har det varit mycket diskussion om hur långt man kan gå i att godkänna ändringar av en verksamhet som kanske egentligen borde innebära att man omprövar hela verksamheten samlat.
Turerna kring kalkbrottet i Bunge på Gotland, ett viktigt naturområde, är en annan fråga som det har varit mycket diskussion kring, om det verkligen är så att man tillämpar miljöbalkens generella hänsynsregler och EU:s art- och habitatdirektivs krav på biologisk mångfald på ett korrekt sätt.
Ett annat exempel är gruvor i Norrland som släpper ut många gånger mer farliga metaller än vad de egentligen skulle få göra men där villkoren är så luddigt skrivna att de ändå inte kan ställas till svars för det.
Då undrar man hur de här villkoren ska vara formulerade om vi ska kunna använda dem. Ibland är det Naturvårdsverket som hängs ut. Ibland är det domstolarna. Tidningen Miljöaktuellt, som väl ligger på nattduksbordet hos alla ledamöter i miljö- och jordbruksutskottet, har granskat den miljöjuridiska processen och pekar på en rad brister. Bland annat tycker de att domstolarna har för dålig biologisk expertis för att kunna ta ställning till frågorna om biologisk mångfald som kan komma upp i de här processerna. De menar att Naturvårdsverket har retirerat från miljörätten och inte spelar den starka partsroll som verket var tänkt att göra en gång i tiden för att balansera verksamhetsintressena.
Den bilden stöds inte bara av vår favorittidning utan också av den offentliga utredning om Naturvårdsverket som kom 2008 och som beklagade att Naturvårdsverket hade blivit mindre aktiva i miljöprövningar.
I utskottet har vi haft en lång diskussion om föråldrade miljötillstånd, framför allt när det gäller vattenkraften. Många vattenkraftverk drivs i dag med tillstånd från 1918 års vattenlag. Det säger sig självt att den syn man hade på miljö och biologisk mångfald 1918 har förändrats fram till i dag, och då borde kanske också miljökraven göra det.
Den diskussionen har vi haft och kommer säkert att ha mycket mer, så jag tänkte i stället ta ett exempel som framför allt gäller industrier.
EU-domstolen inledde för något år sedan en process mot Sverige för att vissa verksamheter fortfarande drivs med föråldrade tillstånd som inte lever upp till kraven i det som då hette IPPC-direktivet som handlar om samordnade åtgärder för att begränsa och förebygga utsläpp. Förutom det har vi verksamheter som visserligen inte omfattas av IPPC-direktivet, eller snarare dess efterföljare, för det har bytt namn nu, men fortfarande bryter mot miljöbalkens krav. Här blir det lite pinsamt när vi varken lever upp till EU:s krav eller våra egna.
Vart vill jag då komma med allt det här klagandet? Jo, det börjar bli lite för många exempel på att miljöbalken inte riktigt tycks få det genomslag som det var tänkt en gång i tiden. Det behöver kanske inte bero på själva lagstiftningen som sådan utan på hur den används, på hur Naturvårdsverket, domstolarna och alla andra aktörer som är inblandade i miljöprövningsprocessen agerar. Har de den kompetens och de resurser som behövs för att de ska kunna göra sitt jobb som det var tänkt? Vad behöver vi ändra på för att miljöbalken verkligen ska få det genomslag som det var tänkt?
Hur stor miljöförstöring vi är beredda att acceptera är i grunden en politisk fråga. Jag är inte så förtjust i miljöförstöring, men det är en politisk bedömning. Men oavsett var vi landar i den bedömningen är det viktigt att vi har en fungerande miljöprövning så att inte miljöförstöring som är större än vad vi egentligen hade tänkt acceptera slinker igenom av bara farten.
Jag tycker att det är hög tid för en översyn av miljöbalkens genomslag och uppfyllelsen av miljöambitionerna, och därför yrkar jag bifall till reservation 2. Det är absolut inte hela miljöpolitiken. Det är en liten del - men nog så viktig. Det är ändå den som sätter ramen för den juridiska regleringen av miljöpolitiken. Om inte den funkar, då kan vi stå här och ha en massa fina ambitioner som inte efterföljs i praktiken.
Länge leve miljöbalken, men se till att den funkar!
(Applåder)