Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till våra reservationer 1 och 2 om prövningstillstånd i familjemål och utvärdering av vårdnadsreformen.
När det gäller dessa frågor är vi överens om mycket. Vi anser alla att man bör modernisera processen. Rättegångsbalken känns ganska förlegad och har av naturliga skäl inte följt med den utveckling som skett med till exempel videoupptagning. Där är vi överens. Vi genomförde de förändringar som nu träder i kraft i slutet av den förra mandatperioden.
Det finns två frågor som jag vill ta upp där vi har olika uppfattningar.
Den första är prövningstillstånd i familjemål. Jag kan börja med att säga att jag arbetade på advokatbyrå mellan 1990 och 2000. År 1990 fick jag ett mål som handlade om en sjuårig pojke i en vårdnadsprocess. När jag lämnade uppdraget år 2000 var pojken 17 år, och processen pågick fortfarande, ett år innan pojken skulle bli myndig. Anledningen till det var att det går att processa om och om igen.
Man kan tycka att vi ska stoppa detta. Men det går inte om vi ska beakta barnens bästa. Det är det som skiljer de här tvistemålen från andra. I normala fall ska man ur rättssäkerhetssynvinkel och ekonomisk synvinkel vara säker på att en process som har slutförts ska gälla. Man ska inte behöva uppleva att motparten gång på gång stämmer, såtillvida det inte finns resningsgrunder. Därigenom är domen det man kallar för res judicata - den går inte att pröva igen. Det är slutfört.
Men om man följer principen om barnens bästa går inte det. Om det framkommer en omständighet som gör att den dom som just har avdömts inte längre är förenlig med barnens bästa måste det finnas en möjlighet att väcka talan igen. Det är därför det har funnits möjligheter att komma tillbaka. Även i dag finns möjligheter att ansöka om stämning igen när det gäller vårdnad och umgänge. Man hävdar en omständighet som, rätt eller fel, innebär att någonting har hänt som gör att tingsrätten bör döma i en annan riktning för att det ska vara förenligt med barnens bästa.
Det går alltså inte att förena de här två principerna; det är omöjligt. Jag tror att vi alla är överens om att vi inte ska göra avkall på barnens bästa. Det vore orimligt om en domstol dömde på ett sätt och det sedan var uppenbart att någonting har hänt och man inte kan komma tillbaka igen.
Det här innebär att det inte går att jämföra med andra tvistemål där vi har gjort förändringar och begränsningar av möjligheten till överklaganden. De har redan funnits tidigare, men vi har skärpt dem ytterligare. Men när det gäller familjerättsmål är det alltså annorlunda. Det är ofrånkomligt att människor ska ha en möjlighet att komma tillbaka.
Vi kan ha två olika situationer. Antingen har man den nuvarande, där man överklagar från tingsrätt till hovrätt och sedan har prövningstillstånd till Högsta domstolen. Eller också sänker man prövningstillståndet, så att det gäller redan mellan tingsrätten och hovrätten.
Vad får då det för konsekvenser? Vi ska vara ärliga och inse att oavsett vilken väg vi väljer kommer vissa fall att fortsätta att processas. Skillnaden är att man trots allt har en viss respekt för hovrätten med det sätt som vårt rättssystem är uppbyggt på, med tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen. Det gör, vilket jag vet av egen erfarenhet, att det trots allt är många som känner ett hinder mot att börja om en process i tingsrätten efter att hovrätten har dömt. Då måste man gå ned en domstol och säga att överinstansen har fel. Det finns ett motstånd mot det - inte för alla, långtifrån, men för vissa. Om man nu inför ett prövningstillstånd, så att betydligt färre får saken prövad i hovrätten, kommer i stället situationen att uppstå att flera väljer att processa om i tingsrätten gång efter annan. Då hamnar man på samma nivå. Det är det som är det olyckliga.
Vi ska inte överdriva konsekvensen av att det nu eventuellt införs ett prövningstillstånd för hovrätten. Men den som tror att det blir färre processer menar jag har fel. Så kommer det inte att bli. Intentionerna kan vara goda, men resultatet kommer inte att bli så. Eftersom vi inte kommer att släppa principen om barnens bästa kommer det inte heller att bli någon skillnad i möjligheten att processa gång efter annan. Man kan göra begränsningar i rättshjälpen, rättsskyddet och så vidare; det finns redan i dag. Men den som vill processa vidare kommer att kunna göra det oavsett om vi väljer det här eller det tidigare systemet.
Det är därför vi socialdemokrater har en egen motion om att det inte ska vara prövningstillstånd i familjerättsmål. De skiljer sig alltså från andra.
Den andra fråga där vi har en avvikande mening är utvärderingen av vårdnadsreformen. Jag tror att vi alla var överens om att det behövde göras en förändring. Barnens möjligheter att komma till tals skulle bli bättre. Det skulle bli en skärpning när det gäller möjligheten att se om barn har farit illa.
Det fanns i den tidigare lagen en gräns på tolv år, enligt praxis från Högsta domstolen elva år, för när barnen skulle få komma till tals. Vi sade i den nya lagen att vi inte ska ha någon särskild åldersgräns. Det handlar om barnens mognad. Vi lade också till ett särskilt stycke - och där tror jag att alla sju partier var överens - om att man särskilt skulle beakta barnens vilja.
Men det som har hänt är att man tolkar det här väldigt olika. Barnens mognad tolkas på olika sätt. De prejudikat som bör finnas finns inte. Den riktlinje på tolv år som tidigare fanns har suddats ut.
Det här var inte vad någon av oss tänkte och hade för avsikt. Därför är det viktigt att vi får en utvärdering för att se om vi ska lägga till en ålder som utgångspunkt. Vi ska aldrig ha en fast ålder; det var det inte då heller. Det kan vara fruktansvärda missförhållanden som gör att inte heller en 15- eller 16-åring ska anförtros att vårdas av den som 15- eller 16-åringen vill. Men i dag är det en osäkerhet.
Det handlar också om de krav vi ställer på myndigheter för att våld ska beaktas. Hur är det med de fall där ärenden och anmälningar om misshandel har lagts ned? Vilken betydelse ska de få i vårdnadsprocessen? Vi vet att det inte är samma beviskrav. Men också här finns en osäkerhet, har jag märkt när jag har tagit del av olika domar eller själv som advokat deltagit i processer. Man märker att det finns en osäkerhet. Därför är det viktigt.
På vissa områden måste man göra en utvärdering snabbt. Det gällde sexualbrottslagen, och det gäller vårdnadsreformen. Det är därför det är viktigt att vi får en snabb utvärdering. Vi vet alla att en utvärdering inte görs på nolltid. Vi vill att man påbörjar arbetet, så kanske det blir klart 2010 eller 2011. Men det är inte nu förenligt med barnens bästa att vänta. Låt oss se till att den här utvärderingen kommer till stånd. Sedan följer vi utvecklingen och gör de förändringar som behövs. Då får vi en analys som vi behöver och som vi saknar i dag.