Fru talman! Jag tackar utrikesministern för svaret.
Om man bara ser till läget i de länder som nu är med-
lemmar i EU, finns det naturligtvis i och för sig inga
större skäl att aktualisera denna fråga. Men eftersom
vi nu kan förvänta oss att EU utvidgas ganska snart, är
frågan inte desto mindre väsentlig.
Utrikesministern hänvisar på slutet till ett itali-
enskt förslag. Här finns en del av förklaringen till att
jag har velat ställa den här frågan. Om jag har förstått
saken rätt, har det nämligen funnits två varianter av
detta italienska förslag. Det ena skulle ansluta till
samma linje som t.ex. har uttryckts med förkrossande
majoritet av Europaparlamentet, där man har röstat
om två rapporter om dödsstraffet, och innebära ett
klart förbud mot dödsstraff. Den andra varianten
skulle vara något mer urvattnad. Det skulle inte vara
något klart förbud, utan någon form av rekommenda-
tion eller hur det nu skall uttryckas. Förklaringen
skulle i så fall förmodligen vara någon form av hän-
syn till Storbritannien, som ju inte har skrivit under
protokoll nr 6 i Europakonventionen.
Nu är det ju en ny regering i Storbritannien. När
det gäller Europafrågor kan den antas vara betydligt
mer konstruktiv - och t.o.m. från mitt perspektiv
förefaller den på en del sätt vara mer tilltalande - än
den gamla regeringen. Detta borde kunna utnyttjas av
en socialdemokratisk regering i Sverige. Man skulle
eventuellt kunna undanröja brittiskt motstånd, som
kan dröja kvar, mot en klar reglering av detta. EU har
ändå en oerhörd betydelse när det gäller att driva
frågan om mänskliga rättigheter och att genomdriva
humanitära grundprinciper inom hela Europa - alla de
länder som vill vara med. Därför skall man naturligt-
vis inte av hänsyn till en, som jag tycker, föråldrad
brittisk hållning som kanske rent av är överspelad låta
bli att försöka driva frågan betydligt längre framåt än
vad det eventuellt är fråga om här.
Därför måste jag ställa en fråga om det italienska
förslaget. Formuleringen "respektera rätten att inte bli
utsatt för dödsstraff" är litet kryptisk. Är det i verklig-
heten fråga om att regeringen ser sig nödsakad att
acceptera något mer urvattnat än vad som egentligen
vore rimligt, av hänsyn till en förlegad brittisk håll-
ning?