Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret på mina frågor. Jag vill även tacka för att det är ett både långt och seriöst svar. Det finns nämligen en tendens till att denna debatt blir en pajkastningsdebatt. Och detta är en alldeles för allvarlig fråga för att man ska hålla på med pajkastning. Frågan behöver en seriös debatt och en seriös analys.
Det är ingen tvekan om att detta för närvarande är ett av de stora misslyckandena politiskt, det vill säga att en mycket stor andel av den arbetsföra befolkningen mellan 20 och 64 år av olika skäl befinner sig utanför arbetsmarknaden.
Anna Hedborg, statsrådets egen utredare, har uttryckt att vi har fått en fördubbling av denna grupp sedan 1971. Hennes bedömning är att denna ökning åtminstone måste halveras för att vi långsiktigt ska klara våra välfärdsåtaganden, förutom att det är mycket angeläget utifrån många enskilda humanitära skäl att försöka minska antalet personer med sjukersättning, förtidspension och långtidssjukskrivning.
Jag skulle vilja följa upp statsrådets svar i tre olika delfrågor.
För det första: Vi har sett att ledningen för Försäkringskassan har noterat att minst 50 % av de så kallade långa fallen har minst 50 % arbetsförmåga kvar. En av orsakerna är att det är en långsam rehabilitering men även att det är svårt med deltidsjobb.
Jag skulle vilja fråga statsrådet hur han ser på den del som han för närvarande bereder när det gäller deltidställda som skulle ha rätt till heltidsarbete, och hur detta går ihop med att Försäkringskassan kanske behöver 300 000-400 000 deltidsjobb om man ska lyckas rehabilitera dem som har arbetsförmåga kvar och i dag är långtidssjukskrivna eller har sjukersättning, eller som det populärt kallas, förtidspension. Det som det många gånger är fråga om här är omplaceringar eller rehabiliteringsinsatser, vilket är mycket angeläget i detta sammanhang.
För det andra: 1997 började den mycket kraftiga epidemin, som Arbetslivsinstitutet har kallat det, med sjukskrivningar i Sverige.
Den ena tesen som Arbetslivsinstitutet driver är att man glömde rehabiliteringen från 1997, och regeringen tog bort den. Därmed fick man en mycket kraftig expansion av långtidssjukskrivna.
Den andra forskningstesen är att detta beror på mycket kraftiga höjningar av ersättningsnivåerna samma år som vi fick denna mycket stora ökning av antalet sjukskrivna.
Jag måste då ställa en fråga. Med de åtgärder som statsrådet har vidtagit försöker han lägga mer rehabiliteringsansvar på arbetsgivaren. Det är till viss del rätt. Men delvis handlar det om medfinansiering. Och det hjälper framför allt kanske på stora arbetsplatser. Men hur går det med ansvaret för omplaceringar på det mycket stora antalet mindre arbetsplatser där denna typ av åtgärder inte är möjliga på samma sätt? Och är statsrådet då beredd att vidta några åtgärder för att exempelvis försöka få fram mer företagshälsovård för att man ska få en mer professionell motpart och därmed bättre resultat än vi har haft?
Min sista fråga handlar om ersättningsnivåerna. Statsrådet har säkert själv sett Anna Hedborgs artikel om att vissa metallarbetare till och med kan tjäna på att gå i förtidspension, alltså få sjukersättning. Det är naturligtvis inte önskvärt. Jag delar statsrådets uppfattning att många som går i förtidspension får en mycket dålig situation längre fram. Men anser statsrådet verkligen att det är rimligt att man ska kunna få bättre ersättning genom sjukersättning, förtidspension, eller sjukskrivning?